Från taket hänger klänningar, kappor, jackor, plädar i klara färger – tematiskt grupperade, skilda åt med hjälp av mörkblå skärmar och svartvita fotografier.
Scenografin lockar in besökaren i den kvadratiska salen på Sörmlands museum. Det är snyggt, välkomponerat. Rummet blir både intimt och luftigt.
Längs med väggarna löper dokumentära bilder från åren 1948–81, Ripsas textilhistoria i kortformat. Den berättelsen är alldeles speciell och handlar om hur grevinnan på Sandvik utanför Nyköping började väva plädar i stor skala, packa dem i väskor och ta båten till USA.
När Ebba von Eckermann flyttade till gården i byn Ripsa tänkte hon ägna sig åt jordbruk. Hon såg hur svårt det var för kvinnorna i byarna runtomkring att försörja sig. Ofta hade de en vävstol hemma och kunde hantverket. Varför inte ta vara på det? Skapa en hemindustri?
Idén förverkligades, Ebba von Eckermann började experimentera med vävda mönster och färgkombinationer. Hon levererade garn och instruktioner till stugorna i trakten. Möjligheten att sälja tygerna i New York, Chicago, San Francisco hägrade.
Första försäljningsresan skedde 1950, då knackade hon dörr med sin adliga titel, countess, som murbräcka. När en kund ville att hon skulle sy upp kjolar av tygerna skapades Ripsakjolen – en succé som sen kom att ingå i ett par av modehuset Diors kollektioner i början av 50-talet.
Klädmodellerna och tygmönstren blev allt fler. När produktionen var som störst tio år senare tillverkades nästan fem tusen plagg per år av omkring fyrtio anställda. Ebba von Eckermann Textiler, ”det första svenska modeundret”, stod då för tio procent av den svenska textilexporten.
Ebba von Eckermanns styrka var att formge tygerna, för kläderna behövdes modedesigner. Mest känd bland dessa var danske Lars Hillingsø, som jobbade i Paris. Han anlitades för sex kollektioner under åren 1964–66 och hade en fin förmåga att utnyttja bårder och invävda mönster. Flera av hans modeller finns med i utställningen som totalt visar ett femtiotal plagg.
Ändå är det inte snitten som imponerar här, de känns snarast lite tråkiga. Tygerna däremot, färgsammansättningarna och strukturerna. Handvävd, mjuk, tunn yllekvalitet. Var ser man något liknande i dag?
Ebba von Eckermanns enorma kontaktnät, hårda arbete och entusiasm för att sätta Ripsa på kartan beskrivs levande i Lotta Lewenhaupts bok med samma namn som utställningen. Väl mycket name-dropping kanske, men intressant läsning om hur byn blev turistmål för amerikaner och hur verksamheten till slut inte lönade sig längre.
Här berättas också om hur mycket dagspress och damtidningar betydde för framgångarna. Generöst bjöd Ebba von Eckermann på sig själv i många både svenska och utländska reportage. Stilig, vältalig, målmedveten. Helt unik.
Läs mer om konst på dn.se
