Inom kort kommer era barn börja kräva Capri-sun till mellanmålet. I alla fall de knoddar som sett denna spelfilmsversion av den drygt 20 år gamla Disney-animationen ”Lilo & Stitch”. Återkommer till det.
Minnet av den förlagan är vagt, men det lever ändå kvar som ett positivt känsloavtryck. Stitch var en skönt anarkistisk typ, och hans och Lilos äventyr var traditionellt tecknade för hand – ett tacknämligt avbrott i en tid då de första, kantiga dataanimationerna intog branschen.
Intrigen är i princip densamma. Lilo saknar såväl föräldrar som kompisar, men har en äldre syster som kämpar för att duons tillvaro ska gå ihop. Lilo är en liten egensinnig tjej vars fantasi och uppfinningsrikedom gör henne till ett hot mot möblerade hem – ja, lite som en gulligare mix av Emil och Pippi Långstrump. Hennes högsta önskan är att få en trogen vän och när den lilla hyperaktiva rymdvarelsen 626 (senare döpt till Stitch av Lilo) dimper ner på hennes ö i Söderhavet, får hon en hårig kompis med Karlsson på taket-attityd, som är ännu vildare än hon.
Den gamla 1990-talsstjärnan Tia Carrere (”Waynes world”) gör en Prussiluskan-typ (dock av en mer älskvärd sort) som tycker att Lilo skulle få det bättre i ett fosterhem, och den lilla hjälteduon jagas av två klantiga Dunder-Karlsson och Blom-epigoner från yttre rymden.
Visst finns här teknisk briljans – dataanimationen flyter ihop fint med spelscenerna – och dessutom en och annan lustighet, men på det stora hela är detta en rätt tam och generisk Disneyprodukt om utanförskap och önskan att ha något att kalla sitt hem, sin familj. Gemenskap. Fint.
Capri-sun, var det ja… de klantigt exponerade produktplaceringarna får mig att tänka på en tidig film om den svenske agenten Hamilton
Och Sött. Som attan. ”Lilo & Stitch” harvar på en bra stund efter det att storyn gått i mål, och merparten av övertiden ägnas åt ett slut där alla konflikter löses upp som rosa sockervadd på en utsträckt barntunga.
Capri-sun, var det ja… de klantigt exponerade produktplaceringarna får mig att tänka på en tidig film om den svenske agenten Hamilton. I ”Vendetta” använder Stefan Sauk ett betalkort från Statoil för att öppna ett fönster och när han sedan landar på golvet innanför, har han kortet i munnen, i tydlig närbild. Kanske inte ett av den svenska filmhistoriens stoltaste ögonblick.
I ”Lilo & Stitch” får nämnda juice en liknande behandling. Är till och med inklämd i dialogen.
Jo, jag vet, det är lönlöst och kanske boomer-typiskt att oja sig över klumpiga produktplaceringar, fajten är ju sedan länge förlorad. Likväl fungerar de (och tillhörande Happy Meals med mera) som krassa påminnelser om att vissa barnfilmer främst görs för att fylla producenternas plånböcker, inte för att berätta fantasieggande sagor.
Se mer: Disney utan produktplacering: ”Snövit och de sju dvärgarna” (1937), ”Djungelboken” (1967), ”Robin Hood” (1973).
Läs fler film- och tv-recensioner och fler texter av Fredrik Sahlin
