Sofia Andruchovytj: De flesta ukrainare förbereder sig på det värsta – att hjälpen från väst ska ta slut

Det har gått en vecka sedan amerikanska presidentvalet när jag träffar Sofia Andruchovytj inför svenska lanseringen av hennes roman ”Amadoka”. I hennes hemland Ukraina står den tredje krigsvintern – eller elfte sedan Rysslands angrepp på Krim och Donbas – för dörren, och valet av Donald Trump har gjort läget ännu mer oförutsägbart.

– Jag tror att de flesta ukrainare förbereder sig på det värsta: att hjälpen från väst ska ta slut. Samtidigt är det ingen av oss som vill ha fred på Rysslands villkor. Alltför många har offrat sina liv för att försvara oss.

Romanen ”Amadoka” skrevs före Rysslands fullskaliga invasion, och handlar bara indirekt om kriget. Boken beskriver i stället det långa 1900-talets ukrainska historia genom en rad tätt sammanflätade människoöden. Myllret av detaljer och sinnliga miljöskildringar påminner om de färggranna broderierna på en vysjyvanka (ukrainsk folkdräkt): det finns alltid en avigsida, där nålen dykt ner genom tyget och blottar ett helt annat mönster. Ändå löper alla livstrådar samman till slut.

I centrum står två kvinnor i två olika tidsåldrar: den ena, Romana, befinner sig mitt i samtiden, medan den andra, Uljana, genomlever Förintelsen och sovjetiskt förtryck i en bergsby i västra Ukraina. När ”Amadoka” inleds har den kvinnliga huvudpersonen Romana fått tillbaka sin make från fronten i Donbas. Han är traumatiserad och har förlorat minnet. Med hjälp av fotoalbumen i deras sommarstuga utanför Kiev försöker Romana väcka minnena av farmodern Uljana, och ge sin man livet tillbaka.

– Jag känner stark medkänsla med de ukrainare som inte vet något om sina rötter. I min släkt har minnena alltid varit levande, om än på ett mer omedvetet plan.

Albumen i romanen ger en vink om hur Sofia Andruchovytjs författarskap började.

– Jag har alltid älskat att bläddra i släktens fotoalbum, betrakta deras ansikten och fantisera om hur deras liv såg ut.

Hon är uppvuxen i västligt belägna Ivano-Frankivsk, men pappans släkt har rötter i den tjeckiska delen av kejsardömet Habsburg. Fotoalbumen som väckte hennes nyfikenhet kommer från pappans sida, författaren Yurij Andruchovytj. Men att äga ett släktalbum, eller ens arvegods, är ingen självklarhet för ukrainare. Det gäller inte minst i östra Ukraina, där flera generationer utsatts för Stalintidens deporteringar och utrensningar. När Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina på Krim och i Donbas 2014 så tvingades en ny generation ukrainare överge sina hem och ägodelar.

– Många ukrainare började undersöka sitt förflutna och rannsaka sig själva efter Majdanrevolten. För första gången ställde de frågor om vad som egentligen hade hänt med deras släktingar, varför ingen pratade om andra världskriget. Det blev nödvändigt för mig att bygga en berättelse kring olika fragment av ukrainsk historia. Inte minst ville jag undersöka vilka spår Förintelsen lämnat, eftersom min hemstad Ivano-Frankivsk hade en stor judisk befolkning före andra världskriget, säger Sofia Andruchovytj.

Hennes förra, bästsäljande roman ”Felix Austria”, som släpptes 2014, utspelar sig i Ivano-Frankivsk kring sekelskiftet 1900. Boken beskriver hur spänningarna växer mellan en ukrainsk tjänstekvinna och hennes arbetsgivare, en polsk-tysk adelsdam, samtidigt som en epok är på väg att ta slut. Stanyslaviv, som staden hette då, markerade kejsardömet Habsburgs östra gräns vid foten av Karpaterna. Regionen blev ett fäste för ukrainska motståndsrörelsen kring första världskriget, och befolkningen drabbades hårt under nästa krig. Framförallt judarna. När Sofia Andruchovytj gjorde sin research kring ”Felix Austria” hittade hon en stor mängd material kring Förintelsen.

– Hela staden bär spår av sin judiska historia, säger hon.

Kapitlen från andra världskriget i ”Amadoka” äger rum i småstaden Butjatj (ej att förväxla med Butja, som ligger nära Kiev), inte långt från Ivano-Frankivsk. Den ukrainska flickan Uljana blir god vän med den judiske Pinchas, skäktaren (kosherslaktaren) Avels son, som visar henne kartan över en mytisk, försvunnen sjö: Amadoka. Barnen vill rymma tillsammans, men deras fäder hindrar dem från att träffas. I en nyckelscen som förebådar katastrofen bevittnar den unga Uljana i smyg hur Avel utför den rituella slakten på en ko.

– Medan jag undersökte judiska ritualer så slog det mig att kosherslakten var en metafor för det öde som väntade människorna i berättelsen. Samtidigt utför Avel sitt ämbete med kärlek, han vill inte att djuret ska lida.

Kriget sveper genom staden i svallvågor av blod och förödelse: först Röda arméns utrensningar, sedan nazisternas pogromer. Uljanas pappa blir uppsökt av ukrainska partisaner som lierat sig med de tyska ockupanterna, och tvingas gräva gravar åt sina judiska grannar för att rädda sin egen familj. Men de ukrainska partisanerna tvingas under jorden av nazisterna, och det dröjer bara ett par år innan Röda armén är tillbaka i Butjatj.

Sofia Andruchovytj ger människorna ansikten och röster utan att bortförklara deras omöjliga val. Inre monologer röjer hur små förskjutningar leder till moralisk kollaps. Frågorna genomborrar berättelsen, som ibland liknar en vindlande detektivhistoria av halvsanningar och nedärvd myt.

– Ukrainarna var statslösa under kriget, vi saknade nationell identitet.

När Sovjetunionen tog över västra Ukraina efter andra världskriget blev det förbjudet att tala om Förintelsen. I dag vill många äldre inte problematisera den ukrainska nationalismen.

– Jag var orolig för att min bok skulle väcka aggression, men insåg snart att många har ett starkt behov av att prata om detta. Särskilt i min generation, säger Sofia Andruchovytj.

I Rysslands krig mot Ukraina har den ukrainska nationalismen blivit toxisk. Den revisionistiska ryska historieskrivningen lyfter fram sovjetiska medborgare som andra världskrigets offer, i stället för judarna. Och de ukrainska nationalisterna, som 1941 fick löfte om att tyskarnas ankomst skulle innebära Ukrainas självständighet, likställs i ett förvridet ryskt narrativ med dagens ukrainska väpnade försvar mot Ryssland. Men i det pågående kriget är det ryska armén som står för de systematiska övergreppen. Våren 2022 råkade Sofia Andruchovytjs 13-åriga dotter se de första bilderna av massgravarna i Irpin.

– Hon kunde inte ens sätta ord på det hon sett. Jag sa till henne att det inte var meningen att hon skulle se dessa bilder. Hon svarade: ”Det var inte meningen att jag skulle uppleva det här kriget”.

Även om ”Amadoka” inte handlar om Rysslands krig, så faller krigets skugga över alla romanens ihoplappade, ärrade individer. Bogdan, soldaten som är så vanställd av tortyr att Romana inte känner igen honom, har en verklig förebild: patienten till en av författarens bekanta.

Mannen hade förlorat minnet vid fronten och hans psykiater ansträngde sig för att väcka hans barndomsminnen till liv. Till sist förklarade patienten att han kanske inte ville minnas: ”tänk om det visar sig att jag var en förfärlig människa”? Nästa dag hade han försvunnit, och rest tillbaka till fronten, berättar Sofia Andruchovytj.

Ni har så många krigsveteraner i Ukraina, soldater som återvänder hem med svåra funktionshinder. Ville du ge dem en röst, också?

– Ja, det är ett stort problem att klyftorna växer mellan de som strider och oss som inte strider, mellan de som upplevt ockupation och oss som sluppit undan.

När ryska armén ockuperade byarna runt Kiev våren 2022 befann sig goda vänner till Sofia Andruchovytj, som flytt från Mariupol, på hennes sommarställe nära Butja. Under två veckor av rysk belägring förlorade de kontakten. Sedan lyckades vännerna fly utomlands.

– De vill aldrig någonsin återvända till Ukraina. De är så traumatiserade att de inte kan känna sig trygga här.

Sofia Andruchovytj hoppas trots allt att litteratur och konst ska hjälpa människor att sätta ord på smärtan, och överbrygga skillnaderna.

Skriver du om dessa klyftor? Blir det nästa roman?

– Ja. Vi pratar mycket om det här i konstnärskretsar, försöker engagera så många som möjligt att sätta ord på sina trauman. Det är den stora skillnaden gentemot andra världskriget: i dag är vi fria att skildra och bevara minnet av det som sker just nu.