Det är lördagsmorgon, snart börjar Sofia Wadensjö Karéns ridlektion. Programdirektören på Sveriges Radio gör i ordning hästen Morris. Runt om i stallet i Gustavsberg förbereder andra elever sina hästar. Vid alla boxar hänger blå Ikeakassar med hösilage och laminerade skyltar talar om hur varje häst ska skötas.
Här rider Sofia Wadensjö Karén två gånger i veckan.
– Det är fantastiskt, för det är så otroligt högt tryck på jobbet. Här i stallet måste jag stänga av allt, vara helt fokuserad. När du håller på med hästar måste du både vara väldigt lyhörd och väldigt tydlig. Du måste kunna fatta beslut på en mikrosekund, säger hon.
Efter lektionen är hon utpumpad och genomsvettig, och ler.
– Det är ett jädra träningspass, säger hon lyckligt.
Det har gått två år sedan Sofia Wadensjö Karén blev programdirektör på Sveriges Radio. Hon har övergripande ansvar för journalistiken men också för sådant som kör- och konsertverksamheten i Berwaldhallen. Efter bara ett par månader stod det klart att företaget skulle skära ner för en kvarts miljard kronor, det största sparpaketet i SR:s historia.
Att hon skulle börja med att ta tag i det visste hon inte på förhand, säger hon när vi ses i Radiohuset vid Gärdet i Stockholm. Det har varit turbulent sedan dess med missnöje bland anställda om hur nedskärningarna, och den omorganisation som gjordes samtidigt, har slagit ut.
Sofia Wadensjö Karén visar vägen upp till korridor 7B. Här på sjunde våningen sitter företagsledningen, programledningen och andra stabsfunktioner, ovanför alla andra avdelningar.
– Därför är det ganska bra att ta trapporna, för man möter ju så mycket folk där.
Sofia Wadensjö Karén gick från reporter till redaktör när hon var på Aftonbladet, där hon sedan fick jobbet som featurechef 2009. Hon var vd och chefredaktör för tidningen Vi i sju år och fortsatte sedan som vd på Utbildningsradion.
– Jag gick inte in i journalistiken för att bli chef, men jag har alltid velat ta stort ansvar, oavsett situation. Jag drivs av att kunna påverka helheten, säger hon.
Hennes röst är mörk, några minuter in i vårt samtal stannar hon plötsligt upp och ursäktar sig skämtsamt för att låta ”väldigt företagsmässig”.
– Vi kommer bort från det snart.
Hon kopplar lätt på en officiell ton, men har också nära till skratt och pratar ledigt om allt från nyhetsrapportering till dahliaknölarna som börjar spira hemma på verandan. På skrivbordet i radiohuset har hon en egen burk med marockanskt myntate som hon fått av en arbetskamrat. Hon dricker mycket te, inget kaffe.
– Man måste ju lära sig att dricka kaffe. Och varför ska man lära sig att dricka någonting som inte är gott?
Radiomediet drabbade Sofia Wadensjö Karén på ett rent kroppsligt sätt redan som tonåring. En skolbibliotekarie i Nacka hade gett henne Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” i nian och det var den bästa bok hon hade läst. Ett år senare flyttade familjen från Stockholm till Karlstad, där hennes pappa blev biskop. Den 16-åriga nyblivna Lagerlöf-fantasten besökte Mårbacka med familjen, och inne i biblioteket spelades ett radiotal som författaren hade hållit i samband med sin 80-årsdag för att tacka svenska folket för uppvaktningen.
– Det blev så jäkla starkt att jag svimmade där inne.
Att höra Selma Lagerlöfs röst i just det rum där hon hade suttit och skrivit blev ”bara för mycket”. De åkte dit igen dagen efter så att hon fick höra färdigt talet.
– Jag var så fascinerad av hennes böcker, då blev jag också väldigt fascinerad av hennes liv, säger Sofia Wadensjö Karén.
Hon jobbade sedan som guide på Mårbacka i åtta år vid sidan av studierna, och läser fortfarande om böckerna. I Selma Lagerlöf-samlingen hemma i bokhyllan ingår numera både samma pocketversion som hon fick som tonåring – hon hittade den nyligen för 40 kronor på Tradera – och en förstautgåva av ”Gösta Berlings saga”.
Hur har det då varit att komma in och skära ner och förändra på Sveriges Radio?
– Det var initialt ganska slitsamt, bland annat för att jag är väldigt noga med att det ska vara möjligt för medarbetarna att förstå vad som sker och varför, säger Sofia Wadensjö Karén.
Det är ”ganska jobbigt” att arbeta igenom allt tills det blir konkret, genomtänkt och tydligt, säger hon, men ändrar sig till ”tidskrävande”.
Hon beklagar sig inte.
– Som livsfilosofi tror jag inte på att hålla på och jämra sig, säger hon.
– Det som är jobbigt med sådana processer är att man vet att verksamheten har det jobbigt, att människor lever i ovisshet. Det finns mycket oro.
Många företag sparar och omorganiserar just nu, inte minst i mediebranschen. Sofia Wadensjö Karén har fått komma in och förändra även på sina tidigare chefsjobb.
Hon tycker att vi ställer många frågor om omorganisationen. Själv är hon inne i nästa, mycket roligare fas, där hon kan ägna sig åt innehåll och journalistik och blicka framåt. Men alla medarbetare har inte lagt förändringarna bakom sig.
Senast i november hade journalistfackets tidning Journalisten en rubrik om ”kris på Ekot”. ”Journalistiken är på väg att självdö”, sade en anonym medarbetare. Kritiken har handlat om nedskärningar, men också om en miljö där en del tycker att kritik tystas ner av cheferna, andra att klimatet är hårt medarbetare emellan.
När DN kollar med den lokala fackklubben hur läget är nu, påpekar representanten Johanna Lindblad Ahl att många på lokalredaktionerna också har fått ökad arbetsbörda och känner sig stressade. Färre personer ska göra lika mycket som tidigare.
– Vissa upplever det säkert så, andra inte, säger Sofia Wadensjö Karén.
– Vi hade kunnat lägga ner lokala kanaler för att spara. Men vi ville fortsätta att ha den närvaron runt om i Sverige.
Ser du det som att arbetsbördan är rimlig nu?
– Det är en jättestor organisation. På totalen är den det. Men det finns säkert enskilda exempel på för hög arbetsbörda. Det gör det i alla medieorganisationer.
Det är en speciell tid att jobba med publicistik. Sofia Wadensjö Karén talar om den ”otroliga” journalistik som hon tycker att SR gjorde efter masskjutningen i Örebro där den lokala P4-redaktionen och rikssändande Ekot jobbade ihop. Men också om den globala bevakningen där USA-korrespondenterna till exempel kunde spela in en extra podd redan vid midnatt efter det explosiva mötet i Ovala rummet mellan Donald Trump och Volodymyr Zelenskyj.
– Vi på Sveriges Radio är så snabba med fördjupning. Det finns ingen som kan göra det så fort som vi. Och det känns viktigt, för det går fort nu. Det är så många utspel och så mycket som händer.
På olika håll i västvärlden är public service en måltavla för högerpopulistiska politiker. Men Sofia Wadensjö Karén pekar på att förtroendet för medierna i Sverige är högt. I SOM-institutets mätningar är public service-företagen stabilt över tid de mediekanaler som flest svenskar har förtroende för, 71 procent för Sveriges Radio. Tilliten är större bland vänster- än högerväljare, men hon poängterar att väljare från alla partier lyssnar lika mycket på radio.
– Det finns ett narrativ om att förtroendet för medier minskar. Men det är fel, det gör det ju inte. Och det är inte bra att den bilden sätter sig.
Hon pratar om vikten av att ha kontakt med många delar av samhället. Själv har hon kopplingar till Värmland och Uppsala och släkt i Halland, där hon och hennes man har sommarhus.
– Vi har hela spektrat. Den här konflikten land-stad, konflikten mellan olika typer av partitillhörigheter – vi umgås med folk i alla läger.
De är också ett maktpar i den svenska mediesfären. Mannen som hon har två vuxna barn med är Fredric Karén, svensk koncernchef för Schibsted, där bland annat Aftonbladet och Svenska Dagbladet ingår. Vid ett stort bord hemma i köket har de ofta middagar med många gäster. Och de stöttar varandra när någon av dem har en period med extra hög press på jobbet.
– Båda kan väldigt mycket om branschen. Det blir intressanta diskussioner.
Det finns också saker de inte kan prata om, eftersom de är anställda i konkurrerande bolag.
– Jag har aldrig upplevt det som ett problem. Oftast när man diskuterar sitt jobb så handlar det inte om strategier och vart man är på väg. Man pratar om andra saker kring jobbet som man behöver stöd inför. Svåra möten eller olika relationer.
Bakom genomskinliga väggar längst bort i korridoren på sjunde våningen har mångåriga vd:n Cilla Benkö sitt kontor. I mediekretsar har det ryktats om att Sofia Wadensjö Karén är tänkt att ta över efter henne så småningom, bland andra har Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson framfört den teorin.
– Jobbet som programdirektör är ett fantastiskt roligt och inspirerande, stimulerande och meningsfullt jobb. Vad jag kommer göra härnäst eller inte, det har jag ingen aning om.
Före sommaren kommer regeringen att presentera sin public service-proposition, som sätter ramarna för sändningstillstånden fram till 2033. Tittar man på förslagen i utredningen som kom för ett år sedan kan det innebära ytterligare en minskning av resurser för SR.
– Det är klart att det kan bli ett tufft läge, säger Sofia Wadensjö Karén kort.
Vad skulle det innebära att spara igen?
– Det skulle inte vara bra för journalistiken och inte bra för Sverige. Men om det skulle bli ett sådant läge så är det mitt uppdrag att göra det så bra som möjligt.
På ridskolan står hästen Morris lugnt och låter Sofia Wadensjö Karén borsta av honom.
– Det är viktigt för mig att känna in dem, att respektera deras gränser. Det är många som står och ryar på hästarna, ”gör inte si och gör inte så”. Jag tycker att man kan komma runt oönskade beteenden genom att lyssna in dem i stället. Det är ändå väldigt snällt att de ställer upp på allt, säger hon.
Under vintern har hon varit med om några farliga situationer med hästarna. En blev ”hysterisk” och drog omkull henne när hon ledde den i skogen.
– För första gången i mitt liv kände jag faktiskt att jag kanske ska sluta rida, att det är för farligt.
Hon är inte rädd nu, säger hon, men hon tänker på säkerheten.
– Alla färdigheter som gynnar dig i stallet gynnar dig också som chef. Du kan inte bli hård och kall, det funkar inte.
