En man vevar ner bilfönstret när han passerar polisavspärrningen som blockerar det bombade huset.
– ”Araber för Bibi” skrek han, översätter en granne som står utanför sitt hus och tittar på poliserna.
Han börjar skratta, först stillsamt, sedan allt mer intensivt.
– Araber för Bibi! Araber för Netanyahu! Ja herregud, säger han och torkar svett ur pannan.
Tamra är en stad i norra Israel där alla känner alla. Invånarna är palestinier med israeliskt medborgarskap, en minoritet som står för ungefär 20 procent av Israels befolkning.
I dag är det en stad i chock och sorg. Och inte särskilt många är ”för Bibi”.
– Ingen tar hand om de arabiska städerna. Vi får betala priset! ropar en kvinna i vit hijab och svart kappa som står innanför polisavspärrningarna.
Hon heter Iman Khatib-Yasin och är parlamentsledamot i israeliska Knesset för partiet Förenade Arablistan. Hon har suttit i fem år, även om hon var nära att bli utesluten när hon i slutet av 2023 gjorde uttalanden om Hamas terrorattack som provocerade och uppfattades förminskande.
Nu står hon utanför ett hus som sent på lördagskvällen träffades av en iransk missil. Tre kvinnor och en flicka dog omedelbart.
– Fyra kvinnor dödades – för vad? Skräcken för alla som genomlider det här, vad är det för mening? Detta är mitt femte år i parlamentet och sen jag började har jag lyft de här frågorna, men ingen har lyssnat. Vi araber är 20 procent av det här landet!
Det är dock inte för Iman Khatib-Yasins skull polisuppbådet har kommit hit. De bevakar en polischef som kommit på besök, liksom en israelisk oppositionspolitiker som träffar anhöriga till de döda.
Några män från kommunstyrelsen är också på plats och när poliserna och deras skyddslingar har gett sig av går flera grannar till verbal attack mot kommungubbarna.
Azmy Kiwan skriker så spottet sprutar innan ett par män går emellan och leder bort honom.
– De bråkar om vem som ska städa gatan. Städa gatan! Vad spelar det för roll? säger Azmy Kiwan till DN.
Hans hus ligger precis mittemot det stenhus som ödelades av missilen. Ett tidigare pampigt trevåningshus med burspråk och stora fönster.
– Alla mina fönster krossades också när bomben slog ner. Min bil, alla bilar på hela gatan är förstörda. Ingen kommer att ersätta mig, jag får ingen kompensation, jag förstår inte varför folk bråkar om städning när det är såhär, säger Azmy Kiwan.
Det har gått tre dagar sedan attacken när DN träffar honom. Ingen har erbjudit honom att evakuera till ett hotell, eller gett honom matkuponger och snacks, som är fallet i de israeliska stadsdelar där missiler skapat förödelse.
– Ingen tar hand om de arabiska städerna. Vi får betala priset, instämmer Iman Khatib-Yasin.
Sedan skingras folkmassan på gatan. Det är dags för begravning.
Läraren Manar Khatib blev 45 år. Hennes döttrar Shada och Hala blev bara 20 och 13. De befann sig i ett hembyggt skyddsrum som krossades när missilen slog in och rasade samman rummet där ännu en Manar Khatib befann sig. Hon blev 41 och var flickornas faster.
– Det var min enda syster. Hon var det goda i mitt liv. Hon och hennes döttrar. Hon var ljuset, jag gjorde allt för henne. Vi älskade henne mer än oss själva, säger Nidal Abualhiga.
Han andas tungt, försöker låta bli att brista i gråt. Igen. Nidal Abualhiga har gråtit hela dagen. Och dagen dessförinnan.
Hans syster, systerdöttrar och deras faster ligger i varsin kista som långsamt förs mot sin sista vila. Vägen i centrala Tamra kantas av människor som gråter och skriker när kistorna närmar sig. Nidal Abualhiga bär delar av vägen, men sedan bryter han ihop och klarar inte mer.
På en stol sitter hans och Manars mamma, Samia. Tre kvinnor turas om att torka hennes ansikte med vita servetter.
– Klockan var runt 23 i lördags när flyglarmet gick. Vi tog oss ner i källaren för att skydda oss, det är det säkraste rummet och medan vi var därnere hörde vi en stor smäll, berättar Nidal Abualhiga.
Han pausar för en sekund.
– Det sista jag kunde tänka mig var att bomben skulle träffa min familj.
Nere från källaren försökte han ringa till anhöriga och vänner, täckningen var dålig, men han fick tag i de flesta. Utom i sin syster.
– Jag försökte ringa min syster, men det fanns ingen täckning. Folk ringde och frågade om vi var i säkerhet, jag sa ja. En anställd sa att bomben träffade mitt hus. Jag sa, ”aldrig i livet, alla är säkra. Min familj, min pappa, min bror och min syster är säkra”. Han sa ”nej, det var din systers hus”.
På begravningsceremonin håller flera personer tal. Stadens borgmästare, en religiös ledare för druserna, en imam och en israelisk journalist. Alla talar om vikten av sammanhållning och fred. Alla talar om den enorma förlusten för Tamra.
– Jag kastade mig in i bilen och körde till huset. Det jag mötte är obeskrivligt, det luktade av krut, bomben fyllde hela luften, huset hade rasat ihop. Jag började ropa på min syster, jag ropade och ropade. Sedan sa folk att det såg illa ut, säger Nidal Abualhiga.
På muslimska begravningar brukar kropparna inte ligga i kistor. De brukar vara lindade med ansiktet synliga. Det var inte möjligt i det här fallet.
– Jag såg henne. Jag såg det som var kvar av henne. Ett ton sprängmedel från en missil, vad det gör med en människokropp… det går inte att berätta om med ord.
En ung man lägger sig ovanpå en av kistorna innan de förs till gravplatsen för att grävas ner. Hans förtvivlan får ylanden att stiga ur hans kropp, lätet lägger sig över alla gråtande och sörjande människor som ett larm.
Han heter Wissam och är son till den yngre Manar Khatib.
– Jag har förlorat min mamma och min extramamma, snyftar Wissam.
Intill honom står Sheba och Halas farfar. Hans ansikte är format till ett skrik, men inga ljud hörs.
Vems fel är det att en iransk missil slår ner i ett palestinsk-israeliskt hus och dödar fyra arabiska kvinnor? Nidal Abualhiga vill inte gå in på det. Ämnet är känsligt i Tamra, där befolkningen slits mellan sitt israeliska medborgarskap och sin palestinska lojalitet.
– Jag vill inte prata politik. Det enda jag vill ha är fred. Jag säger det till alla. Snälla, överallt i universum, stoppa alla krig. Det spelar ingen roll vad du har för religion, åsikter, hur du känner om saker, vi behöver fred. Vi måste lära oss av historien, hur många dödades inte under första och andra världskriget? Det räcker.
Missilen lyste upp himlen när den snabbt rörde sig mot sitt mål. Det israeliska luftvärnsförsvaret lyckades inte skjuta ner den och invånare i en israelisk by i norra Israel såg den närma sig Tamra.
I sociala medier lade någon invånare där ut filmklipp där missilen sköt fram medan de sjöng ”låt deras by brinna”, ett rasistiskt slagord mot palestinier som främst används av israeliska bosättare på den yttersta högerkanten.
Tamraborna vill inte prata om det. Inte öppet. Det är känsligt, precis som så många andra ämnen har varit sedan den 7 oktober 2023.
– Men det är klart att det gör ont att vi inte räknas som medborgare, fast vi bara vill leva i samexistens, säger en ung kvinna.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har offentligt tagit avstånd från filmklippen. Han skickade ut ett pressmeddelande om att det inte är någon skillnad på israeliska och arabiska medborgare i Israel.
– Missiler gör ingen skillnad på folk, förkunnade Netanyahu.
Men det är många andra som gör det. Parlamentarikern Iman Khatib-Yasin gör sig redo att åka hem till Nasaret igen, en annan israelisk stad där palestinsk-israeler är i majoritet.
– Människor måste förstå att den här regeringen inte kan få sitta kvar längre. Om vi ska få ett land där alla medborgare behandlas lika krävs ett nyval, säger hon till DN.
