”Jag bodde här tills i dag”, svarar småbarnspappan Oliver när han kommer ut från sin lägenhet tillsammans med en två meter lång polisman.
Ballonger i rosa och guld hänger kvar på väggen bredvid barnvagnen i hallen, när Oliver visar oss in i lägenheten på nedre botten. Golvet är täckt av glassplitter och det har blivit minusgrader inomhus. Där köksfönstret en gång satt blåser den bitande kylan nu rakt in.
– Vi hade ettårskalas för min dotter för typ tre dagar sedan. Nu ser det ut så här…
Var hon hemma i natt när det sprängdes?
– Självklart var hon det, nu säger min fru att hon ska ta barnet och flytta härifrån.
Frun och dottern är fortfarande kvar i lägenheten, de har tagit skydd från såväl kylan som alla poliser, sanerare och inte minst nyfikna grannar från området som går omkring i trapphuset och filmar med sina mobiltelefoner.
– Om jag fick bestämma hade vi dragit ”the hell out of here” för länge sedan, men polisen har sagt åt oss att gå in i våra lägenheter och vänta här.
Oliver hade lagt sig för att sova i kökssoffan ett par meter ifrån porten som sprängdes natten innan.
– Jag ville hålla koll på om det skulle komma någon, men jag hörde inte ett ljud.
Han hade precis slumrat till när hela köksfönstret rasade in över honom vid halv två-tiden i natt.
Vet du vem i huset som skulle kunna vara måltavla?
– Nej, jag hade varit den första att vilja ta ett allvarligt snack med honom om jag fick reda på vem det var. Jag vill bara försvinna härifrån.
Han blir avbruten av grannen som sticker in huvudet genom den öppna ytterdörren.
– Vi som är värst drabbade måste ringa våra försäkringsbolag så fort som möjligt för att få evakueringslägenheter. Vi kan inte bo kvar här, det är inte säkert!
Oliver suckar och skrattar uppgivet.
– Osäker är bara förnamnet… Vi har inte sovit på tre nätter. Inte ens Escobar (colombiansk gängledare reds anm.) utsattes för två sprängningar i rad.
Nattens sprängning var betydligt kraftigare än natten innan, enligt flera grannar.
– Jag bor i de nybyggda husen där borta mot centret. Jag trodde att det var krig när jag hörde sprängningen, säger en kvinna som precis kommer ut från den sargade portingången.
Asterios Papavassiliuo kommer ut från porten bredvid för att slänga soporna.
– Vi har inte sovit på hela natten, min dotter är livrädd. Jag har bott i Sverige i 60 år och i Rinkeby i 40 år, men nu känner vi att det är dags att flytta tillbaka till Grekland, säger han.
Oliver och hans grannar går förvirrat runt bland bråten i sina förstörda hem dit de blivit förvisade av polis. Samtidigt kommer fastighetsägaren Victoriahems trygghetskoordinator Jonas Hagström och föser ut journalister och besökare från hyreshuset.
– Det är inte bra att ni går omkring här, det finns fortfarande rasrisk. Ni ser ju hur det ser ut, säger han och pekar upp i taket där takskivor och lampfästen hänger löst.
Genom de bortsprängda fönstren syns glasmästare och saneringsarbetare som arbetar för fullt med att röja upp efter förödelsen.
– Tanken är att alla fönster ska bytas ut i dag. Det borde inte vara några problem, Vi hade en sprängning i Husby för några år sedan där 400 rutor kraschade. På 24 timmar var alla nya, säger Jonas Hagström.
Att röja upp efter sprängdåd går numera på rutin för den privata fastighetsvärden Victoriahem som äger många hyreshus i miljonprojektområden.
– V har ansvar för hyresgästerna och är här för att informera och har även öppnat en föreningslokal i närheten dit boende kan komma för att ta en varm kopp kaffe och ställa frågor.
Kostnaden, efter nattens sprängning, uppskattar Jonas Hagström landar på runt 100 000 kronor.
– Bara en ny port kostar 30 000-40 000 kronor och det är vi som får stå för det om vi inte hittar någon målsägande. Men det är inte det viktiga. Det viktigaste är att ingen är skadad.
Jonas Hagström är kritisk till att polisen inte fanns på plats efter den första sprängningen dagen innan. Nu har de tagit saken i egna händer och sätter in väktare som ska patrullera bostadshuset.
– Jag hade förväntat mig att polisen skulle vara här i natt men nu har de sagt att de ska sätta upp mobila kameror här utanför, och det är ju bra i alla fall.
Så ni är kritiska till att polisen inte har agerat tillräckligt?
– Ja, jag kan ju tycka att de borde vara på plats kanske. Att kommunen och polisen i samråd ska göra en riskbedömning.
Men kan inte ni förebygga sånt här?
– Vi har stärkt upp låsanordningar så att det ska vara svårare att komma in i trapphusen till exempel. Men när de spränger utanför porten är det svårt att helt avvärja.
Jonas Hagström har inte kännedom om huruvida någon av deras hyresgäster har en hotbild mot sig, men säger att de gör vissa kontroller av de boende.
– Men nu riktas våldsdåden mot alltifrån anhöriga till släktingar. Jag har jobbat i Järva i 25 år och det är först under de senaste åren som vi har börjat se såna här händelser.
