Spänningarna runt stormatchen i ”djungeln” fortfarande aktuella

Natten var klibbig i Kinshasa. Snart skulle himlen öppna sig i säsongens första skyfall. Aldrig förr hade över 60 000 personer samlats på 20:e maj-stadion denna tidiga timme, klockan fyra en onsdagsmorgon i oktober.

Men nu badade deras ansikten i skenet från fullmånen och de nyinköpta strålkastarna. De skanderade, på uppmaning av mannen i mitten som vevade med armarna så att de skulle ryckas med: ”Ali, boma ye!” – Ali, döda honom!

I ringen, under ett tak av korrugerad plåt: Muhammad Ali. Tidernas största boxare var han redan i egna ögon, men nu skulle han visa världen att han verkligen var ”The Greatest”. Han hoppade runt och skuggboxades, otålig.

Sju år hade gått sedan han 1967 hade berövats tungviktstiteln, och dömts till fängelse för sin vägran att delta i Vietnamkriget. Tre år hade gått sedan högsta domstolen hade gett honom upprättelse. Ett halvår tidigare hade den nya världsmästaren, den sju år yngre George Foreman, gått med på en titelmatch. Den skulle ha ägt rum i september men hade blivit ytterligare sex veckor försenad. Men nu var ögonblicket här.

Om stämningen var extatisk på arenan, hade det varit närmast en likvaka i omklädningsrummet ett par minuter tidigare. Teamet kring Ali, oroat över vad som komma skulle, hade varit gravallvarligt. Ali hade försökt muntra upp dem.

– Ska vi dansa? Vi ska dansa!

Men det skulle inte bli någon dans den morgonen.

Ett halvsekel har gått sedan den legendariska titelmatchen mellan Ali och Foreman som såldes in till en miljard tv-tittare som ”Rumble in the jungle”. Omständigheterna som gav en sådan politisk laddning åt mötet är så bekanta att det hade kunnat vara i dag.

Läget var spänt mellan Öst och Väst. De två blocken tävlade om politiskt inflytande över de länder som fått sin självständighet och krävde sin plats på den globala arenan.

Idrotten hade under 1960-talet gått från att vara en distraktion från politiken, till en arena för densamma. Det var med sport som USA visade upp för världen vad man hävdade var ett egalitärt samhälle där alla fick en chans att göra klassresan, oavsett hudfärg.

Men det var också på arenorna som denna bild ifrågasattes. När amerikanska idrottsstjärnor i dag knäböjer för att markera mot strukturell rasism, är det med tydlig inspiration från 1960-talets företrädare; Tommie Smith och John Carlos, som på OS i Mexico City 1968 hade sträckt sina behandskade nävar mot himlen i stöd för Black Power-rörelsen.

Cassius Clay från Louisville i Kentucky, som överraskat världen när han 1963 tagit tungviktstiteln i boxning från Sonny Liston, hade blivit Muhammad Ali: konvertit och medlem i Nation of Islam, medborgarrättskämpe, som tvingades offra hela sin lysande karriär när han vägrade att ta värvning, med orden ”jag har inget otalt med Vietcong”.

I tomrummet efter Ali hade George Foreman trätt in. När Foreman hade vunnit sitt OS-guld i Mexico City hade han med glädje viftat med stjärnbaneret.

– Det var mer än patriotism, jag lät alla veta att jag var stolt över att vara amerikan, sade han senare.

Foreman – en demokrat som älskade Lyndon B Johnson, vars arbetsmarknadsprogram han hade att tacka för att han mot alla odds lyckats ta sig ur en kriminell tillvaro i Houstons värsta kvarter.

Två kontrasterande bilder av ett dåtida USA skulle ställas mot varandra i en kamp som hela världen kunde följa.

Den som fick det att hända var uppstickarpromotorn Don King. Han hade suttit inne för dråp och hade fördrivit tiden i fängelse med att läsa Freud, Kant och Shakespeare. Kings karaktäristiska frisyr gav honom skenet av att befinna sig i fritt fall. Men hans karriär pekade rakt uppåt. Det var King som fick boxarnas signaturer på papper mot en rekordstor prispott på tio miljoner dollar.

Pengarna hittades i Kinshasa. Drygt tio år efter att Ali övergett Cassius Clay, som han ansåg var ett slavnamn, hade president Joseph Desirée Mobutu bytt sina koloniala förnamn och blivit Mobutu Sese Seko. Och Kongo hade bytt namn till Zaïre. De första fem årens skräckvälde under Mobutu hade ersatts av ett politiskt lugn, och nu var landet mitt uppe i en nationalistisk omstöpning, kallad Authenticité. En titelmatch i boxning kunde sätta Zaïre på kartan. Mobutus kassa hade stärkts av de höga kopparpriserna i spåret av Vietnamkriget, något som borde besvärat krigskritikern Ali mer än det gjorde.

Bröd och skådespel har alltid ingått i despotens verktygslåda. Men i den moderna eran av sportswashing var Mobutu en pionjär. Rymdålderns satelliter innebar att en livesänd idrottshändelse plötsligt kunde äga rum var som helst i världen. Foreman hade krossat Ken Norton i Caracas, Ali skulle senare besegra Joe Frazier i ”Thrilla in Manilla” och nu var det Mobutu i Zaïre som stod värd.

Tio miljoner dollar motsvarade tre procent av landets BNP. Investeringen skulle löna sig med råge. Men pengarna som sändningsrättigheterna gav gick direkt in i Mobutus privata investeringsfond.

Detta svinn var ändå marginellt i ett större perspektiv, sett till den skenande korruption som med tiden skulle prägla Mobutus Zaïre. ”Mannen med leopardhatten” var förlagan till klichéerna om korrupta diktatorer. Han hade låtit bygga ett Versailles-inspirerat palats i hembyn, komplett med extra lång landningsbana för Concordeplan som han vid flera tillfällen chartrade av Air France för eget bruk.

Atleterna använde ett av Mobutus palats för träning när de landat i Kinshasa. Längs vägen från stan restes gigantiska plakat som slog fast att det var ”en match mellan två svarta i ett svart land, organiserad av svarta och sedd av hela världen; det är en seger för Mobutuism”.

Till en parallell musikfestival flögs en stjärnspäckad skara artister in, bland andra James Brown, Etta James, B.B. King och Miriam Makeba. De möttes upp av lokala stjärnor som nationalikonen Franco och hans TPOK Jazz.

Men matchen skulle gå först sex veckor efter festivalen, sedan Foreman spräckt ett ögonbryn under sparring.

Den frustrerande väntan använde Foreman till att hamra på en sandsäck, som efter varje träning visade ett gapande hål efter hans hårda nävar.

Om Ali byggt sina framgångar på smidighet, lätthet och snabbhet – float like a butterfly, sting like a bee – så var Foreman raka motsatsen. Ett berg av muskler och en högerhand med hydrauliska egenskaper. 37 av 40 segrar på knockout. Och han hade gjort processen kort med motståndare som Ali fått kämpa emot.

Ali fördrev tiden med att vårda sitt stora ego, i otaliga intervjuer som varvades med löpturer genom Kinshasas förorter där han byggde upp stödet från lokalbefolkningen.

I intervjuerna hånade han Foreman som anklagades för att vara en etablissemangets Onkel Tom. Och än värre, i kongolesernas ögon: En belgare (!). Foreman hade tagit med sig sin älskade hund Daggo, som olyckligtvis var en schäfer av samma ras som den tidigare kolonialmaktens poliser hade använt bara 15 år tidigare.

– George kommer hit med en hund. Jag behöver inte berätta för er alla hur många hundar som bussats på er genom åren. Vilken typ av hund tog han med sig? En belgisk schäfer. Och vem var det som förtryckte er? Belgarna. Så vad gör det honom till? sade Ali retoriskt.

Samma ”trumpska” logik använde Ali för att visa med komplexa uträkningar att han borde vara favorit att vinna matchen, även om oddsen var 1:3 till Foremans favör. Ali var den ende som trodde att Ali skulle vinna.

Det skulle inte bli någon dans den där morgonen den 30 oktober 1974.

Sekunder in i första ronden chockade Ali sin motståndare med en rak höger, ett extremt riskfyllt slag som blottade honom för en motattack från boxaren som slog de hårdaste slagen av alla.

Mer följde: Efter att ha provocerat Foreman sökte sig Ali, i strid med alla konventioner, självmant till repen. Alla som ställts mot Foreman trodde att det var kört om han lyckades stänga in dem, något som Ali nu frivilligt lät hända. När Foreman hade Ali trängd började han mata in slag.

– Ali borde inte stanna vid repen, om han inte flyttar sig kommer George att mala ner honom, sade expertkommentatorn Joe Frazier.

Rope-a-dope kallade Ali senare sin strategi. Foreman hade hamrat slag mot sandsäcken i sex veckor – Ali hade övat på att ta emot dem. Nu lutade han sig bakåt för att ducka och skydda sig. Och repen absorberade kraften från de slag som träffade.

I femte ronden var Foreman slutkörd. Ali kunde nu komma in i matchen och avsluta som han öppnat, med en rak höger strax före åttonde rondens slut. Det var ögonblicket då han blev The Greatest.

Ett par timmar senare sade Ali till ett par journalister, medan de såg soluppgången över floden:

– Killar, ni kommer aldrig att förstå hur mycket det här betyder för mig.

Rumble in the jungle cementerade Alis unika roll i idrottshistorien. Det blev en av de sista klassiska boxningsmatcherna. Prispengarna fortsatte växa och boxningen försvann till betal-tv-kanalerna, vilket minskade det breda intresset för sporten.

Mobutu såg aldrig matchen själv. Sannolikt stannade han hemma på grund av oro för attentat.

Alla segrar för Mobutuism skulle i det långa loppet innebära förluster för Kongos folk, men kanske var Rumble in the jungle en av få händelser på pluskontot.