När DN talar med Rory Coleman har det gått två dagar sedan det nya världsrekordet sattes. Fysiskt är han tillbaka i hemlandet Wales. Mentalt har han däremot inte riktigt hunnit landa.
– Det var en unik upplevelse. Ett privilegium att få vara en del av, säger ultralöparen.
Coleman var en av knappt 60 personer som i lördags ställde upp i det som nu har gått till historien som världens djupaste maratonlopp, 1 120 meter under havsytan (1 302 meter under marken i tätorten Garpenberg).
Initiativtagare var engelsmannen Paul Gurney som själv deltog i loppet. Han är vd på ett företag vars ambition är att inspirera människor att inse sin potential och hjälpa dem att nå sina mål.
När han för ett par år sedan lyfte idén med personer inom gruvindustrin möttes han först av skepsis, berättar han.
– De sade att det var löjligt och galet. Men bara några minuter senare så ändrade de sig och sa att ”det här är faktiskt briljant”, säger han.
Förutom Rory Coleman hade ingen av de anmälda någon professionell löparbakgrund. Startfältet var en mix av amatörer i 20-60-årsåldern, varav många vd:ar och arbetare inom gruvindustrin från olika delar av världen.
Utöver att poängtera att vem som helst med tillräckligt hårt jobb och rätt förberedelser kan utföra extraordinära saker lyfter Paul Gurney ytterligare två syften med loppet:
Dels att samla in pengar för välgörenhet (en djurrättsorganisation och människor som påverkas av gruvindustrier i Afrika), dels utbilda och ge en uppdaterad bild av hur det moderna gruvarbetet ser ut och fungerar.
– Folk förväntar sig killar med yxor och kol i ansiktet, inte en ren miljö som det faktiskt är, säger han.
När startskottet gick på lördagsmorgonen hade gruvarbetarna fått ledigt för en dag och de reflexklädda löparna kunde ge sig ut på den nästan fyra kilometer långa slingan med hjälm och pannlampa på huvudet.
Elva varv och över sju timmar senare var samtliga i mål.
I rollen som coach hade Rory Coleman ägnat månader åt att stötta flera deltagare och tagit fram en plan för hastighet och nutrition, men när han själv hade passerat mållinjen efter drygt fem och en halv timme undrade han hur mycket hans tidigare erfarenhet – med 1 226 genomförda maratonlopp – egentligen var värd.
– Det spelade ingen roll om det här var ditt första eller 1 227:e maraton. Det var en första gången-upplevelse för alla – och alla kom i mål. Vi sprang som ett lag och inte som individer, säger han.
Coleman har sprungit genom Sahara, nordpolen och bestigit Mount Everest. Ur flera aspekter var zinkgruvan i Garpenberg ändå det mest extrema han upplevt.
– Det var väldigt varmt (uppemot 30 grader). Vi tog alla salttabletter. Vi svettades så mycket, nära fem liter, säger han.
Vi var mer än tre Eiffeltorn under marken. Det gick verkligen inte att förstå hur långt nere du faktiskt var.
Att identifiera övriga löpare under pannlampans ljus var mer eller mindre omöjligt, tillägger han.
– Det svåraste är att du inte har någon utsikt. Det enda du ser är tunnelns väggar.
– Det var ganska ensamt under långa stunder, du var ensam med dina tankar. Man glömmer lite bort var man är; jag började tänka på öknen, att vara utomhus, och på familj och vänner.
– Vi var mer än tre Eiffeltorn under marken. Det gick verkligen inte att förstå hur långt nere du faktiskt var.
Känslan av att tillhöra en exklusiv klubb och att pusha sina gränser trumfar hur påfrestande och tufft det kunde vara där nere i mörkret, understryker Coleman.
Något som blir än mer påtagligt väl tillbaka i den walesiska vardagen.
– Nu känns det som en dröm som är över, lite som att det inte har hänt. Vi har en motsvarighet till PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) inom löpningen: ”Post Traumatic Race Disorder”. Nu när alla som var med i det här loppet återvänt hem och till sina jobb kommer de att önska att de bara var tillbaka där nere i gruvan.
– För alla som ställde upp var det här ett minne för livet.
