Bruce Springsteens ”Tracks II” börjar lagom till när han är på väg ut ur sin mest kreativt explosiva period, om man ska vara lite orättvis. Denna andra samling med outgivet material inleds nämligen 1983, i skarven mellan den akustiska hemmastudioinspelningen ”Nebraska” och den arenarockiga ”Born in the USA” och fortsätter sedan över de efterföljande dryga 40 åren. Fyra decennier där Springsteen milt sagt blandat och gett.
”Tracks II” utgörs av sju outgivna album (eller sex stycken, och ett hopplock av låtar från olika perioder, om man ska vara petig). Alltså lika många till antalet som de album han spelade in under den oöverträffade formtoppen under 70- och 80-tal, från det spretigt sökande andra albumet ”The wild, the innocent & the E Street shuffle” (1973) via ”Born to run”, ”Darkness on the edge of town”, ”The river”, ”Nebraska”, ”Born in the USA” och fram till intima skilsmässoplattan ”Tunnel of love” (1987).
Inget av albumen i ”Tracks II”-boxen kan så klart mäta sig med dessa mästerverk. Ingen förväntar sig det heller. Dessa skivor har kasserats av relativt goda anledningar och många av dem framstår som tydliga andraplaceringar, bakom de skivor som i stället fick se dagens ljus.
Poängerna med den här arkivrensningen, och med många andra liknande projekt, blir i stället dels att försöka vaska fram bortglömda guldkorn, dels att se skivorna som öppningar för potentiellt intressant kontrafaktiskt historieskrivande.
När det kommer till guldkornen blir man lätt besviken. Det finns gott om gedigna Springsteen-låtar här, men ytterst få som gör att man ifrågasätter Springsteens omdöme. Särskilt inte om man jämför med föregångaren. På ”Tracks”, den 66 spår långa cd-boxen från 1998, var det tydligt att det inte var kvaliteten som gjorde att guldkorn som ”Thundercrack” eller ”So young and in love” hamnat utanför de ”riktiga” skivorna – snarare att de avvek från ett sound, eller ett humör, som Springsteen var ute efter och därför inte passade in. Den känslan får man inte på ”Tracks II”.
Däremot är det lättare att hitta in här. Boxen erbjuder ett antal olika stickspår och irrfärder som man med facit i hand önskar att Springsteen utforskat mer när det begav sig. Mest intressant av de sju skivorna är ”Streets of Philadelphia sessions” från 1994. Inspelningarna här hade kunnat bli ett ”sliding doors”-ögonblick i en karriär där mycket på gott och ont har rullat på i förväntad riktning. Under inspelningarna av det framgångsrika ledmotivet till Jonathan Demmes aids-drama ”Philadelphia” låter det som om Springsteen var tydligt inspirerad, närmast uppfylld, av det som hände i Brooklyn och Bristol under tidiga 90-talet. Skivan är ett lite valhänt men samtidigt behjärtansvärt nyfiket och öppensinnat försök att svepa in Springsteens berättelser om kärleksrelationers baksidor i den brittiska sydkustens triphopdimmor av hiphop-beats, svepande synthar och spöklika 70-tals-soulstämningar. Långt ifrån allt från dessa inspelningar låter särskilt bra i dag, men det är i alla fall mer spännande än skivorna där Springsteen rör sig i mer bekanta landskap, fast med andrasorteringslåtar.
Tillsammans med de bitvis väldigt fina crooner-försöken på ”Twilight hours”, en systerskiva till inspirerade ”Western skies”, utgör ”Streets of Philadelphia sessions” det främsta skälet till hela boxens existensberättigande.
Bästa spår: ”Between heaven and earth”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
