Det har hänt många gånger att dramatikern, skådespelaren, poeten och konstnären Staffan Westerberg grottat ner sig i andras konstnärskap. Molieres till exempel och förstås August Strindbergs. Eller ”Åååågust” som Westerberg uttalar det. Varsamt och uppkäftigt har Staffan Westerberg gjort sina egna tolkningar, men alltid med en kärna av originalet kvar.
”Ett litet drömspel”, som fick sin urpremiär 1981 på Stockholms Stadsteater, är inget undantag. Försiktigt, men också egensinnigt, tog Westerberg Strindbergs berättelse om allas vår längtan efter det där särskilda, det vi drömmer om men aldrig förmår att riktigt formulera, i sin famn.
Lyhört formulerade han symboliken kring den försmådda kärleken och om hoppet officeren aldrig kan släppa där han år efter år väntar och ropar efter sin Viktoria, allt medan rosorna i hans hand vissnar och dör.
Staffan Westerberg berättade också om den strindbergska instängdheten i ett sargat äktenskap där, i hans version, den påträngande spindeln åtog sig rollen som den infernaliska Kristin. Hon som bara vill stänga in och ständigt upprepar sin ångestsvada ”Jag klistrar, jag klistrar”, medan hon låter makarna förtvina i stanken av kokt kål och desperation. Här fanns och finns förstås, det underbara skåpet där dörren med fyrväpplingen symboliserar det där särskilda som ja… kanske bara finns i våra drömmar.
Den som upplevde ”Ett litet drömspel” då hade förstås glädje av att vara åtminstone lite bekant med Strindbergs ursprungsberättelse. Men det var inte nödvändigt eftersom Westerberg byggde sin egen värld.
Men det var då det. Sedan dess har ”Ett litet drömspel” spelats både här och där med varierande resultat och ensembler. Nu har Fiasko Kompaniet tagit sig an stycket. Det borde de ha låtit bli. Hela uppsättningen är ett praktexempel på hur man faktiskt kan platta till och skräna iväg ömsint poesi mot ren buskis. Av den westerbergska tonen hör jag inte ett uns.
Här är det tjosan hejsan för hela slanten och pjäsens karaktärer tycks ha gått vilse. Kanske hukar de bakom det stora skåpet med fyrklövern högst upp. Inuti bor i varje fall August i form av en tjock kudde i sällskap med en grön groda. Viktoria skymtar också som en ansiktsbemålad porslinskanna. Jo då, de olika karaktärerna är objekt precis som hos Westerberg, men här uppträder de helt disparat och totalt utan själ.
Rörigt är det och det går knappt att hänga med i allt ståhej ens för den som har grundhistorien klar för sig. När det trasslar till sig totalt klämmer skådespelarna i med litet sång, rök och rörelser.
Och jo, det är lite roligt när Maria Strand Renberg greppar dragspelet. Men ändå, min känsla av inre klåda håller i sig långt efter att föreställningen är slut. Frågan mal, varför? VARFÖR? vill Fiasko Kompaniet göra mos av en berättelse som någonstans bakom allt hojt och tjo är en underbar liten pärla.
Så hallå spindeln Kristin, varför kunde du inte komma med tejpen och klistra bort denna högljuddhet istället för att hänga där i taket som ett svart plastigt spektakel?
Läs fler scenrecensioner.
