Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det händer att man hamnar i ett väntrum. De ser ungefär likadana ut överallt. Praktiska möbler, genombläddrade tidningar och en tv som står på för distraktion. Ibland har någon ändå gjort ett försök att piffa upp tristessen med några färgglada kuddar och tygblommor i vas.
I det fullsatta väntrum jag nyligen hamnade i fanns inget sånt. Där fanns bara en väntan. På att bli uppropad, undersökt och gå därifrån.
Viskande samtal fördes mellan dem som fått med sig make, fru eller dotter som sällskap. Annars var det tyst. Eller nja. På den stora teven visades norske kung Harald V:s begravning. Trumvirvlar och sorgflor. Tal och undantorkade tårar.
Plötsligt hördes en myndig stämma:
– Blir det republik nu?
En äldre mans överraskande fråga piggade upp väntrummet. Kvinnan som satt bredvid mannen försäkrade att någon republik inte var i faggorna. Den avlidne kungens son var nu kung. Paret övergick till att prata om det då stundande svenska valet. Kristersson tillhörde inte mannens favoriter.
– Och Kristdemokraterna … eller heter de Krisdemokraterna? Religion är viktigt, slog mannen fast.
Jag blev allt mer nyfiken på den gamle mannen. Han hade ett sätt att tala med pondus och auktoritet.
Efter en stunds begrundande fortsatte han:
– Vem är ärkebiskop?
Kvinnan googlade raskt fram hans namn.
– Och vad gör han?
Jag blev allt mer nyfiken på den gamle mannen. Han hade ett sätt att tala med pondus och auktoritet.
Hans frågor kunde ju tyckas märkliga men egentligen: Vad gör en ärkebiskop en vanlig dag? Hade vi som satt där och väntade och väntade en aning om det? Och republik? Hade inte somliga mumlat om det efter skandalerna i norska kungahuset?
Några veckor dessförinnan satt jag i ett helt annat väntrum. Där var stämningen annorlunda. Åsikter utbyttes och intresse och engagemang för närmsta medpatient var påtagliga. Gnäll och gläfs.
Den strävhårige sambon, taxen Douglas, hade flärpat överdrivet med öronen några dagar. Så vi väntade på veterinären. Efter en undersökning, vars samtycke icke hade medgivits av Douglas, konstaterades en öroninflammation. Den strävhårige torrsimmade i en hittills sällan skådad hastighet mot entrén efter öroninspektionen. Han ville ut och hem.
På hemvägen lyfte han vid ett obevakat ögonblick på benet mot en valaffisch. Jag säger inte vilken det var.
Läs mer:
Ståhlis förra kåseri: Idel ädel taxar. Ska vi smita in på Svenskt Tenn i stället?
Veckans mest lästa – av Alien.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.