Det sägs att det finns få saker som svenskar räds mer än att ställa sig upp och hålla ett tal. Att få allas blickar på sig, att vara välformulerad, rolig eller skarp och mötas av tystnad i stället för skratt och bifall, tycks vara den ultimata mardrömmen. Ja, retorik i dess ädlare former är en konst, det visste och behärskade redan Cicero.
Det finns olika knep för att klara av det där. Som att hålla sig kort, låtsats att alla åhörare är nakna (oerhört distraherande) eller använda sina egna naturliga rörelser och gester (vems annars?)
Nyligen var jag på ett vackert och storslaget bröllop och skulle hålla tal. Vis av erfarenheten från ett tal några år tidigare visste jag att sentimentalitetens slukhål måste undvikas. Den gången blev jag så rörd och känslosam av situationen att det enda jag fick fram till slut mellan hulkningarna var ”Tack och hej, leverpastej!”
Nej, leverpastejen måste till varje pris undvikas.
Jag plitade och skrev. Ändrade och la till. Anslaget var viktigt, att få med sig åhörarna. Jag testade på den strävhårige sambon, taxen Douglas.
– Kära vänner, kära familj, kära brudpar! Sa jag i högtidlig ton.
Douglas snarkade högljutt. Han låg på rygg med tassarna i vädret, totalt likgiltig inför mina våndor. När jag kommit till mitten av mitt tal gläfste han till några gånger, som ett bifall, men det var bara ett drömgläfs. Slutklämmen ”Salud!” väckte honom däremot genast.
– Nej, nej, sa jag, vi ska inte gå ut. Salud betyder skål!
På bröllopsdagen tog jag en tupplur för att vara pigg och alert inför vad som komma skulle. Eller, jag försökte ta en tupplur men icke. Hjärnan gick på högvarv: Var talet okej? Kunde det inte bli bättre?
Plötsligt fick jag en idé. Så skulle det förstås inledas! Samtidigt mindes jag ett råd: Se åhörarna som en publik du inte känner. Låtsas att du är med i en föreställning.
Många timmar senare, när klockan var långt över midnatt och jag hade sparkat av mig de nyinköpta (hur korkad kan man vara) rosa skorna (aj!) och lagt mig för att sova, tänkte jag på talet. Att det hade gått bra. Och på tricket att undvika leverpastej.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om på vilka sätt hund och matte liknar varann.