Close Menu
Sol ReporterSol Reporter
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Trendigt

Max Hjelm: Ulf Kristersson spelar skrämselspel – i stället för att lösa samhällsproblemen

juni 23, 2025

Experter: Iran har inte råd att tappa ansiktet

juni 22, 2025

Ewa Stenberg: Kan Nato fortsätta satsa allt på att hålla Trump på gott humör?

juni 22, 2025

Morden på ”Cradock Four” skakar om Sydafrika – efter 40 års väntan på rättvisa för de anhöriga

juni 22, 2025

Lars Calmfors: Tredje vägens politik kan bryta låsningarna i skattepolitiken

juni 22, 2025
Facebook X (Twitter) Instagram
Login
Facebook X (Twitter) Instagram
Sol ReporterSol Reporter
Stockholm
13°C
Lätt regn
Webberättelser
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Nyhetsbrev
Sol ReporterSol Reporter
Hemsida » Starkt av Elizabeth Strout om hur oron påverkar relationerna i en kvinnas liv
Kultur

Starkt av Elizabeth Strout om hur oron påverkar relationerna i en kvinnas liv

NyhetsrumBy Nyhetsrumjuni 7, 2025
Facebook Twitter WhatsApp Telegram Email Tumblr Reddit LinkedIn

Roman

Elizabeth Strout

”Lucy vid havet”

Helena Hansson

Brombergs, 253 sidor

”Precis som så många andra anade jag inte vad som skulle hända”. Så börjar Lucy Barton sin dagbokslika berättelse om livet under pandemin.

Det här är Pulitzerprisade författaren Elizabeth Strouts fjärde roman om Lucy Barton, som har fått en hängiven fanskara. Strout ligger också bakom böckerna om Olive Kitteridge, en oförglömlig medelålders hjältinna som blivit HBO-serie med Frances McDormand i huvudrollen.

När pandemin slår till befinner sig Lucy Barton i sitt hem i New York, hon är författare. Det är exmaken William, far till hennes två vuxna döttrar, som övertalar henne att följa med till ett hus han hyrt vid kusten i Maine. Han är mycket orolig, medan hon har svårt att ta det hela på allvar.

De forna makarna blir kvar i huset vid havet medan viruset sprider sig. William har hunnit med flera fruar efter Lucy, en av dem hennes bästa väninna. Lucy själv är änka sedan ett år tillbaka.

För mig är den mentala tröskeln att återvända till pandemitiden först närmast oöverstiglig. Men snart uppstår en känsla av tillfredsställelse, på samma sätt som när man till slut rensar det förbannade vindsförrådet. Tiden är inne för epoken att få kultur-kbt.

Minns ni ens? Den uppskruvade paniken kontra den svårstyrda laissez-faire-attityden. Äktenskapen som gick i kras när de hamnade i isoleringscell. De storvulet oförsiktiga som drog virus till sina anhöriga. Genom Strouts beskrivning av den amerikanska nedstängningen framhävs också den svenska öppenheten.

Lucy Bartons intresse för människor är stort. Och hon oroar sig. Det här är väldigt mycket en roman om hur oro påverkar relationer.

Framför allt oroar sig Lucy Barton för sina döttrar. Läsaren förstår att den känslan är konstant, egentligen inte utlöst av pandemin. Men så var det ju när farsoten kom – den öppnade dörren för all världens osorterade ängslan.

I början av nedstängningen uppstår en blomstringsperiod. Döttrarna vänder sig till Lucy med sin oro, de pratar i telefon varje dag. Lucy Barton är åter behövd av sina barn som har flyttat hemifrån för länge sen. Den mer krassa pappa William tar hand om praktikaliteter.

Det är också till Lucy yngsta dottern Becka vänder sig när det avslöjas att hennes man är otrogen. De gråter ihop. Lucy bär vreden och sorgen som ett ok på sina förmiddagspromenader genom Maines oändligt långa och kyliga vår. Hon är en urmoder, stark och kapabel.

Men så vänder det för dottern, hon vill lämna krisen och blicka framåt. Dessutom tyngs hon av att orsaka sin mamma bekymmer.

Då hänger Lucy Bartons oro inte med. Den stannar kvar och sipprar fram i telefon med döttrarna. Som drar ned på ringandet och hör av sig till sin pappa i stället. Vilket matar en ny oro hos modern, den för att vara utestängd.

Aldrig har jag sett orons själva väsen så lågmält och exakt beskrivet. Tyngder som flyttas mellan familjemedlemmar och i något kort ögonblick kan delas, men som i slutänden ständigt återvänder till samma person.


Hon skulle också kunna vara en författarkusin till Lena Andersson, med sina precisa iakttagelser, sin vägran att följa normens mittfåra och sin aningen naiva blick på omgivningen

Elizabeth Strouts stora konst ligger i att göra den på många sätt alldeles vanliga Lucy Barton ytterligt särskild. Författaren ger i sin tur Lucy Barton samma begåvning, hon ser på varje person hon möter med välvillig nyfikenhet och väntar ut deras historia.

Strout har talat om sin inspiration från Alice Munro och den är påtaglig. De tar båda familjens realiteter och småstadens gemenskaper på samma djupa allvar. Hon skulle också kunna vara en författarkusin till Lena Andersson, med sina precisa iakttagelser, sin vägran att följa normens mittfåra och sin aningen naiva blick på omgivningen. Liksom hos Andersson leder den emellanåt till humor.

Språket är en perfekt kalibrerad spegel av detta. Det är rent och tydligt som Lucy Bartons tankar, vagt förundrat över människornas tilltag, aldrig självmedvetet. Strouts sätt att berätta vill aldrig bli kliat bakom örat, utan håller armlängds avstånd till läsaren.

Det kan låta lite grått. En känslomässigt skadad, halvgammal kvinna, som flyter i bakvattnet av sitt eget liv. Som har fantiserat ihop en snäll mamma, eftersom hon själv aldrig haft en. Vädret är brunt, kallt, hemskt.

Ändå efterlämnar romanen en känsla av värme och hopp. För Lucy Barton kan få syn på en otrolig solnedgång eller hitta ett rödtrastägg och då lyfter bördan av restriktionerna och den tunga himlen för hon tror knappt det kan vara sant att något kan vara så vackert.

Och med den naturligt återhållsamma dramaturgi som uppstår i ett nedstängt samhälle blir avvikelserna i rutiner desto mer laddade. Det finns trots allt möjlighet att möta sina barn, även om det sker på säkerhetsavstånd och med munskydd. Begränsningen har en framsida – det lilla man får har ett nytt värde. Och under några timmar i Lucy Bartons liv står oro och kärlek i perfekt jämvikt.

Läs fler artiklar av Josefin Olevik och läs fler bokrecensioner

Share. Facebook Twitter Pinterest LinkedIn Email Telegram WhatsApp

Relaterade Artiklar

Underverken, del 2 av 56

Kultur juni 22, 2025

Kulturdebatt. Bäste Benjamin Dousa, vem har slängt dig under bussen?

Kultur juni 22, 2025

Här är de 20 bästa museerna att besöka med barn i sommar

Kultur juni 22, 2025

Erik Åsard: Inte bara politiska motståndare lever farligt i Trumps Amerika

Kultur juni 22, 2025

I Klynnes Konstantin går motorn aldrig på tomgång

Kultur juni 22, 2025

Vecka 25 i bilder – se världen genom DN-fotografernas ögon

Kultur juni 22, 2025

Anders Svensson: Ibland blir sill strömming – men inte på midsommarbordet

Kultur juni 22, 2025

Virvlande vackra ”Kejsarn av Portugallien” ber om barmhärtighet

Kultur juni 22, 2025

Gunnar Bolin: Förr visade man stolt upp sina samlartallrikar – nu säljs de för en tia på loppis

Kultur juni 22, 2025

Redaktörens Val

Experter: Iran har inte råd att tappa ansiktet

juni 22, 2025

Ewa Stenberg: Kan Nato fortsätta satsa allt på att hålla Trump på gott humör?

juni 22, 2025

Morden på ”Cradock Four” skakar om Sydafrika – efter 40 års väntan på rättvisa för de anhöriga

juni 22, 2025

Lars Calmfors: Tredje vägens politik kan bryta låsningarna i skattepolitiken

juni 22, 2025

Underverken, del 2 av 56

juni 22, 2025

Senaste Nytt

Natokrav bakom miljardregn över svenska försvaret

juni 22, 2025

Kulturdebatt. Bäste Benjamin Dousa, vem har slängt dig under bussen?

juni 22, 2025

Sverige ute ur basket-EM efter jätterysare

juni 22, 2025
Facebook X (Twitter) Pinterest TikTok Instagram
2025 © Sol Reporter. Alla rättigheter förbehållna.
  • Integritetspolicy
  • Villkor
  • Kontakt

Type above and press Enter to search. Press Esc to cancel.

Sign In or Register

Welcome Back!

Login to your account below.

Lost password?