Den interna striden mellan etnonationalister och kulturnationalister som pågått inom och kring SD den senaste tiden har föranlett ledaren Jimmie Åkesson att påminna om partiets principprogram. Där framgår tydligt att även utlandsfödda kan bli svenskar och på den resan måste SD-företrädare följa med:
”Annars får man kliva av, eller bli avslängd”, skriver Åkesson på Expressen Debatt.
Ann-Cathrine Jungar, professor i statsvetenskap på Södertörns högskola, beskriver den här konfliktlinjen som gammal och kan spåras till nationalismens och rasbiologins tidigaste dagar på 1800-talet.
Motsättningen mellan etnonationalism och kulturnationalism är enligt henne inget nytt inom SD heller, utan något som alltid funnits i partiet, men vanligtvis är den latent och mindre manifest.
– Ambitionen har varit att göra partiet mer rumsrent efter det att man kom in i riksdagen. Då har en del varit att tona ner den här essentiella nationalismen och i stället säga ”nej, man kan bli svensk”. Svenskhet ska liksom inte vara baserad på att man har förfäder här sedan Hedenhös, säger Ann-Cathrine Jungar.
Hon tror att det parlamentariska läget med talmansrundor och sonderingsuppdrag kan spela in.
– Vi har en pågående regeringsbildning. Så situationen kanske också gör att nu måste man verkligen visa var man står. Man har kilat in en fot i dörren till regeringen och så kommer den här debatten som kanske skadar den positionen. Av den anledningen vill nog Åkesson städa framför egen dörr.
Under den aktuella definitionsstriden har SD-topparna Mattias Karlsson och Richard Jomshof stått i var sin ringhörna, där Karlsson stått för principprogrammets formulering. Bägge hör till SD:s grupp av åldermän, ”de fyras gäng” med Björn Söder och Jimmie Åkesson, där en del bedömare ser en spricka.
– Förutom Jomshof finns det andra i partiet med liknande åsikt och som också har uttalat sig på det sättet i sociala medier. Ungdomsförbundet har också intagit en mer radikal position under de senaste åren, även om etnonationalism, säger Ann-Cathrine Jungar.
Huruvida detta interna bråk kan påverka andras syn på SD:s regeringsduglighet är tills vidare inte sannolikt, enligt henne.
Hon tar migrationspolitiken som främsta exempel. Det var ett av de huvudsakliga argumenten till att isolera SD en gång i tiden, men nu har alla partier, utom V och MP, i olika grad gått mot en mer restriktiv linje. Med Tidösamarbetet, menar hon, står det klart att det inte går att säga att man inte kan samarbeta med dem.
– Om man har en blocköverskridande regering så måste man ju samarbeta med SD. Partiet har en strategiskt viktig position och då kan det ta ut svängarna mycket mer. SD har ju inte avradikaliserats under den här mandatperioden i sina hjärtefrågor, snarare flyttat fram positionerna och kompromissat i mindre viktiga frågor, säger Ann-Cathrine Jungar.
Just kompromisser är något en del SD-företrädare tycker att partiet ägnat sig åt för mycket, och Åkesson riktar sig till dem i sin debattartikel: ”Men vad har man åstadkommit? Inte ett förbannat dugg.” Allvaret i hotet om uteslutning, till synes riktat mot Jomshof med flera, är svårt att bedöma.
– Ett parti måste alltid navigera och positionera sig, men att sedan säga vad partiledarna egentligen tror och tycker innerst inne det kan ju ingen veta. Är man pragmatiker som vill ha inflytande och sitta i regeringen, då måste man ju agera så att man blir accepterad av de övriga partierna och får väljarnas röster, säger Ann-Cathrine Jungar.
– Tidigare han partiledningen tolererat extrema uttalanden från Jomshof och andra med ord som ”nej, det var inte lämpligt”. Nu tyckte han väl att det var läge att sätta ner foten.