Få beslut i mitt liv har varit lika enkla som att gå ombord på Ship to Gaza. Att samla in förnödenheter åt behövande är självklart bra. Att frakta dem över haven och ge dem till palestinier som saknar läkemedel, bostäder, hälsovård, skolor och försörjning är också bra. Att med denna resa påminna världen att två miljoner människor lider därför att en ockupationsmakt håller dem inspärrade i en utdragen kollektiv bestraffning – även det bör ses som något gott, om man skriver under på allas rätt till frihet och självbestämmande.
Frihetsflottan, som den internationella kampanjen kallas, är så sett knappast en politisk aktion, utan en iscensättning av det självklara. Flottan utövar en frihet att färdas på världshaven som alla stater erkänner. Den vill verkställa resolutioner – Israels blockad av Gaza är olaglig – som Förenta nationerna antagit men inte är förmöget att genomdriva därför att några starka medlemsstater står emot, främst USA.
Vi som var passagerare på Ship to Gaza 2011 och 2012 upphörde inte att förvånas över uppfinningsrikedomen i försöken att påvisa det dumdristiga i vår seglats. Frihetsflottan vann stöd hos många politiker och opinionsbildare, men än fler uttryckte sin irritation. Förargelsen berodde inte på att kritikerna ansåg att flottan agerade brottsligt eller principvidrigt, utan snarare på att den blottställde deras eget tillkortakommande i försvaret av enkla rättsliga och politiska principer gentemot Israel.
Men trots våldet fanns i vårt bakhuvud en förlitan på att våra hemländer bevakade våra rättigheter
Vissa av dem erkände tillkortakommandet och beklagade det. Andra rättfärdigade det genom att framhålla, till exempel, Israels rätt till självförsvar, hotet från Hamas, den outrotliga antisemitismen, de misstänka vapenleveranserna från Iran eller aktivisternas våghalsiga idealism och brist på realpolitisk hänsyn. Fast ingen kunde förklara hur sådana invändningar – ens om de var giltiga, vilket de inte var – innebar att miljontals palestinier måste svältas ut eller att det var fel att räcka dem en hand.
Situationen var med andra ord lik dagens, med den skillnaden att det nu är värre. År 2011 saboterades vår båt Juliano av lejda dykare och när reparationen var färdig förbjöds hela flottan att lämna hamnen i Pireus därför att USA och Israel pressat Greklands regering, försvagad av budgetkris och folkresningar, att dra in fartygens klarering. År 2012 var jag inte med på sista etappen utan tillbringade några dagar mellan La Spezia och Neapel med att knacka rost på den gamla skutan Estelle, som några dagar senare bordades och förstördes av israelisk militär, medan besättningen greps och skickades hem.
Men trots våldet fanns i vårt bakhuvud en förlitan på att våra hemländer bevakade våra rättigheter. 2011 fanns riksdagsledamöter och politiker från fyra partier på de svenska båtarna. Ship to Gaza och Israels blockad debatterades i riksdagen av Carl Bildt och Peter Hultqvist. Året innan, då israeliska soldater bordade alla fartyg och dödade tio passagerare på det största, fördömdes våldet av FN (som liknade det vid ”avrättningar”) liksom av hela världssamfundet inklusive utrikesminister Bildt, som personligen ingrep för att bistå de kidnappade svenskarna.
Jämför med Israels kapning av Madleen på måndagen. Spaniens och Frankrikes regeringar har protesterat. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) å sin sida menar att den svenska passageraren Greta Thunberg får skylla sig själv. Ministern har inga invändningar mot Israels olagliga kapning och blockad. Hon ansluter sig till regeringen Netanyahus linje, liksom hon ser mellan fingrarna med dess pågående folkmord.
I dessa allt farligare och alltmer auktoritärt färgade farvatten styrde Madleen med sin dyrbara last av självklarheter, ett civilisatoriskt förnuft som snabbt runnit ur svensk och internationell politik: Samhällen byggs av solidaritet, inte av krig.
Läs fler texter av Stefan Jonsson och även:
Johan Schaar: Freedom flotilla har vind i seglen när Sverige sviker
