Du har redan vunnit en Golden Globe och prisats på den Europeiska filmgalan och nu blivit historiskt Oscarsnominerad. Hur är det att befinna sig mitt i den internationella hetluften?
– Jag har varit inne i en sex månader lång Oscarskampanj och gett intervjuer och gjort scensamtal så det har ju pågått rätt länge nu. Men att filmen fick hela sex priser på EFA-galan kändes fantastiskt. Det har jag aldrig varit med om. Och genom att jag har formulerat mig så mycket om filmen har jag hela tiden upptäckt nya sidor av den. Det är intressant – den är så rik att den tycks drabba folk från 10 till 90 år, eller 95 kanske, haha. Min 13-åriga son tyckte till exempel att den var fantastisk. Och han tycker att Tiktok är långsamt…
Hur har du använt dig av dina egna erfarenheter av föräldraskap när du byggde upp rollen i ”Sentimental value”?
– Den privata upplevelsen är inte grunden för skådespeleri, menar jag. Jag har inte tagit något ur mitt eget liv, men däremot har jag ju erfarenheter av konflikten mellan privatliv och konstnärsskap. Oavsett om man är musiker, målare eller skådespelare är man ju sin konst, det är en del av ens person – och det kan ju ställa till komplikationer.
– När det gäller mitt föräldraliv har jag varit hemma åtta av tolv månader sedan jag slutade på Dramaten 1989, så jag har inte varit en frånvarande pappa. Men efter en film har jag kanske inte alltid varit där, fast jag var fysiskt närvarande. En del barn behöver mycket uppmärksamhet. Andra mindre. Och ser jag på mina barns reaktioner på ”Sentimental value” så har det varit åtta olika reaktioner. Man gör tusen val som förälder och 30 procent kommer alltid att vara felaktiga.
Hur rankar du den här rollen i din långa karriär?
– På pappret var den inte lika märkvärdig som den sedan blev med teamet och tjejerna som spelar mina döttrar, Renate Reinsve och Inga Ibsdotter Lilleaas. De var så fantastiska.
– Men det är också regissören Joachim Triers förtjänst. Det är hans tålmodiga och intensiva blick som gjort att det har blivit så bra. Han tillämpar ett slags icke-verbalt berättande och letar efter spår i ens ansikte, reaktioner som man inte kan förklara. Det skapar en magisk närvaro. Jag brukar inte ranka mina roller, men det här är bland det roligaste jag varit med om, det kan jag säga.
Har du någon favoritscen i filmen?
– Hur många som helst. På förhand var jag rädd för slutscenen. Jag sade direkt till Joachim, att den skulle kunna hamna i värsta jävla sentimentaliteten. Men det behövdes bara fem tagningar. Och den var ändå väldigt komplicerad. Det är en mängd saker som de här människorna ska gå igenom på kort tid, bara genom att se på varandra – eller inte göra det. Och det gick ju. Det var en upplevelse att få jobba med sådant mikroskådespeleri.
Scenskräck är ett laddat tema i filmen, hur ser dina erfarenheter ut?
– Jag har inte direkt lidit av det, men jag minns ju hur jag kunde vara livrädd precis innan jag skulle gå på scenen. Men kameraskräck har jag haft, det var hemskt, jag kunde inte jobba, det var precis innan jag gjorde ”Den enfaldige mördaren”.
Hur botade du det?
– Genom att försöka hitta tillbaka till något ursprungligt, något som handlar mer om närvaro än skicklighet. Och nej, det är inte rädsla som man behöver som skådespelare. Det slukar bara energi. Det är snarare tvärtom, att vara trygg i situationen och med materialet, som gäller.
Vad ska du göra härnäst?
– Jag vet inte, jag läser olika manus…
