En brevbärare som klättrar mot himlen, en hund som skuttar på tre ben och en pojke som undrar varför någon vill rita ugglor när världen står i brand. Vi påträffar också en sorgsen man och en konstnär som tycker att hon målar fult. Alltså: ingen glasklar och enkel historia direkt.
Författaren Stina Oscarson gjorde det inte lätt för sig, och knappast för läsaren heller. Hennes återkommande fråga var: Varför inbillar vi oss att tillvaron ska vara enkel när allt i själva verket är så otroligt komplicerat? Men ändå, Oscarson trodde på individens inneboende förmåga och värnade möjligheten för var och en att pröva svåra, ibland närmast omöjliga, tankar genom att – som hon kallade det – få ”provprata”. Eller som här i ”Berättelsen om pojken, radion och kriget”, att få ”provtänka”.
Berättelsens huvudperson är en pojke som lyssnar på radionyheterna och hör talas om kriget. Kriget som mamma näst intill viftar bort, för ”det är ju inte här”. Förresten måste hon till jobbet. Kvar hemma blir pojken som drabbas av den stora meningslösheten: varför ska man sitta och måla ugglor när världen brinner?”
Det är svårt, närmast omöjligt, att separera läsningen av denna bilderbok från tankarna kring det faktum att bokens författare, Stina Oscarson, nyligen avled, 49 år ung, till följd av sin näst intill livslånga anorexia nervosa. Texterna, för här finns ingen riktigt sammanhållen berättelse utan mer stänk och flikar av tankar och reflektioner, är fyllda av frågor, tvivel och längtan efter hopp. Det är som att författaren, liksom pojken, hunden, mannen och konstnären, söker fånga eller i varje fall snudda vid, molnen. Till och med själva evigheten.
Berättelsen svävar någonstans mellan dröm och verklighet och Madeleine Pyks illustrationer smyger fram lika pregnanta som genomlysta. Texten är också av den sort som kanske, med sina många bottnar och prövande tankegångar, passar allra bäst för den mer vuxne läsaren. En ljusblå, genomsläpplig och undersökande prosalyrik: ”Oj så många brev som kommit bort/ säger brevbäraren/ Eller kanske alla frågor som väntar på att bli besvarade/ säger pojken/ Eller svar vi ännu inte förstått/ I sanden ligger skärvor av glas som slipats av havet…”
Varför bygger man en swimmingpool om man bor sex meter från havet?
”Berättelsen om pojken, radion och kriget” är en historia om förluster. Förlusten av en fru. Hon som hennes ensamme man minns varje vecka vid det restaurangbord där de alltid brukade sitta. Förlusten av en trebent hund att sörja. Förlusten av begriplighet, för som pojken frågar: ”Varför bygger man en swimmingpool om man bor sex meter från havet?” Den ledsna vetskapen om att snart, eller kanske längre bort, måste vi alla förlora våra liv.
Stina Oscarson och Madeleine Pyk förmedlar tillsammans en vemodig berättelse som skaver, förbryllar och möjligen får en att frustrerad lägga bort boken. Men ändå: texterna stannar kvar, begär tid och uppmärksamhet. Fraserna vecklar ut drömmar, som den vuxne brevbärarens ”Att inga brev kom bort/ Och att alla skrev adressen tydligt/ Så man slapp gissa”. Och barnbrevbärarens ”Jag ska drömma om kalas/ Med tårta/ Varje dag”.
Kanske kan vi ändå besvärja ondskan genom att måla ugglor. Måla ugglor och oförtröttligt söka svaren även när det ser mörkt ut och vi finner både berättelserna och livet ganska obegripliga.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
