Det börjar som en kriminalroman. Det brinner på domstolen och en man ligger död på taket, men det finns ingen mördare och det blir inga fler lik. Det blir något annat: en inblick i den slutna värld där överklaganden prövas och nästan alltid avslås.
Hans-Gunnar Axberger är en jurist som vill nå utanför domstolsväggarna. Hans ”Statsministermordet” om Palmeutredningen nominerades 2022 till Augustpriset i fackboksklassen, nu har han skrivit romanen ”Domstolen”, den första i en planerad trilogi om ”Rättvisans gång”. Att det är den högsta instansen det handlar om i första delen är uppenbart, även om domarna kallas rättsråd i stället för justitieråd. Det hela utspelar sig i Bondeska palatset på Riddarholmen där Högsta domstolen är inhyst, och prejudikatsärendena hopar sig på Ann-Britt Janssons bord. Hon är det nyaste rättsrådet och runt henne arbetar ett antal jurister, nästan alla män.
Hon är ung, attraktiv och frånskild, dessutom noggrann. Hon fördjupar sig i handlingar andra skulle ha stämplat med avslag utan att ha läst mer än försättsbladet. Hennes nit nämns så många gånger att jag anar en luttrad jurists missnöje med den verkliga Högsta domstolen: Att få prövningstillstånd i ett mål är lika svårt som det är för en kamel att ta sig genom nålsögat.
I ”Domstolen” är lagen den verkliga huvudpersonen. Land ska med lag byggas står det redan i Sveriges äldsta bevarade texter, landskapslagarna, men lagen måste tolkas för att kunna tillämpas och även om den är huggen i sten är dess uttolkare juristerna bara människor. Axbergers domstol befolkas av män som misslyckats med karriären, män som är noga med vem som sitter var runt mötesbordet och uttråkade män som hellre fäller än friar.
Det är ofta spännande fall för att de är ovanliga. Något har betraktats som preskriberat trots att lagen inte säger något om preskriptionstid i just det fallet
På ett plan är detta en kollektivroman om människor som anser sig stå överst i rättsordningen, över polisen och medborgarna, fast det är domstolen som ska vara högst, inte de individer som tjänar sitt uppehälle i den. Här finns därför ansatser till en idéroman om makt och människor som inte skiljer mellan sitt ämbete och sina privata intressen, som gör sin arbetsplats till sitt hem eller tvärtom till en kopia av den skola där de en gång vantrivdes. Det hela stannar dock på en anekdotisk nivå, vid skissartade personporträtt.
Ett annat spår leder till justitiedepartementet och förhållandet mellan ministern och domstolens ordförande. Rättsråden må uppfatta sig som oavsättbara, men de utses av regeringen och den politiska makten trumfar därmed den dömande. Ytterligare andra sidor ägnas åt rättegångar och kommentarer till olika mål som kommer in till domstolen. Det är ofta spännande fall för att de är ovanliga. Något har betraktats som preskriberat trots att lagen inte säger något om preskriptionstid i just det fallet. Andra gömmer på begångna rättegångsfel, som fallet med mordbrännaren i Vänersborg som uppenbarligen hade tuttat på men möjligen lurats till att bekänna och därför kanske borde frikännas. Axberger går understundom så djupt in i ärendena att romanen förvandlas till juridisk kommentar.
Men Axberger kan berätta och skriver en högst njutbar svenska, långt från juridisk kansliprosa, dock vill han ha med för mycket och drar åt för många håll. Han fyller sin berättelse med stickspår och avvikelser snarare än en sammanhängande kedja av händelser, och jag tvingas hela tiden inse att jag inte vet vart jag är på väg eller vad det är jag läser. Det skulle kunna vara en positiv känsla, som att vara upptäcktsresande i främmande land, men jag går snarare vilse i palatset.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
