– Jag älskar Stockholm! Det känns som en storebror till Oslo, utbrister Ella Øverbye under vårt videosamtal mellan huvudstäderna.
Det är ödmjukt sagt av huvudrollsinnehavaren i Dag Johan Haugeruds prisbelönta film ”Drömmar”. Om Oslo är lillebrorsan, vill jag säga, så är han en provocerande lyckad sådan, som sprungit ikapp och förbi sitt äldre syskon.
Det talas om en ny norsk guldålder, utlöst av en ny generation stjärnregissörer som, ofta med en ironiserande blick på medelklassens vedermödor, dissekerar sin samtid. Joachim Trier följde upp sin uppmärksammade Oslotrilogi med årets kanske mest haussade film ”Sentimental value”.
Lilja Ingolfsdottirs relationsdrama ”Älskling” belönades i fjol vid en rad internationella filmfestivaler och Halfdan Ullmann Tøndels socialpsykologiska ”Armand” prisades i Cannes.
Och nu fullbordas Dag Johan Haugeruds kärlekstrilogi från Oslo med ”Drömmar” som vann Guldbjörnen i Berlin.
Mitt i denna norska filmvåg står tjugoåriga Ella Øverbye. Hon spelar den tonåriga Johanne i ”Drömmar”, som blir djupt förälskad i sin karismatiska fransklärare Johanna (Selome Emnetu).
– Jag förstod vem Johanne var så fort jag läste manuset. Vi är väldigt lika, men också olika. Johanne har sina känslor på insidan medan jag är mer explicit och tycker om att prata om mina känslor med folk, säger Ella Øverbye.
Nu går hon första året på teaterlinjen vid Oslos konsthögskola. Från korridoren har hon kopplat upp sig till vårt samtal och berättar entusiastiskt på bokmål om lektionen hon precis haft: en improvisationsövning där man gestaltar ett objekt och låter klasskamraterna gissa vilket.
I Dag Johan Haugeruds ”Barn” (2020) spelade hon mot några av sina stora skådespelarförebilder. Att fem år senare bli återvald av regissören framkallade en viss prestationsångest.
– Jag var mycket mer rädd, ”tänk om jag har blivit dålig nu”? Jag kände högre förväntningar på mig än när jag var ett barn. Men det gick fort över – man glömmer rädslan när man jobbar med Dag Johan.
Trogen stilen i sina senaste två kärleksfilmer har Haugerud byggt en dialog som framför allt präglas av förståelse och vänlighet. Trots att de potentiella konfliktytorna trängs syns inga riktiga bråk till. Persongalleriets centralgestalter är tre kvinnor från varsin generation – Johanne med sin mamma (Ane Dahl Torp) och mormor (Anne Marit Jacobsen) – som aldrig höjer rösten mot varandra.
I övrigt består manuset av en berättarslinga som löper med hela filmen.
– Det är som två parallella berättelser. Det var så omfattande och väldigt känslomässigt. Jag satt med texten hela dagen och kände så mycket medan jag läste alla tankar som Johanne går igenom. Många scener är väldigt lugna visuellt, samtidigt som det händer så mycket i hennes känsloliv.
Hur Dag Johan Haugerud, en man i övre medelåldern, på ett så ingående sätt lyckas beskriva en tonårstjejs inre liv förvånade först Ella Øverbye.
– Jag fattar inte hur han kan läsa mina tankar. När jag frågat honom svarade så enkelt: att alla har haft den här upplevelsen. Han tycker helt enkelt inte att människor är så olika egentligen, och han skriver inte om kvinnor utan om mänskliga drömmar och begär.
Visst är scenerna stilla och minimalistiska till sin karaktär, men Johanne ser faktiskt ut att koka över när hon tittar på sin lärare. Allt annat suddas ut, hon drabbas av koncentrationssvårigheter och hamnar till slut i ett depressivt tillstånd. Kamraterna anar oråd, tycker inte att Johanne är sig lik, föreslår diverse terapiappar och sömnpsykologer. Hos läraren Johanna, däremot, är det alltid varmt och behagligt, scenerna är guldskimrande, lite som i en dröm.
I stället för att prata med sina väninnor, sin mamma eller mormor, vänder sig Johanne till skrivandet. Hon begriper inte riktigt varför. I voice-overn frågar hon sig varför man bestämt måste skriva ned saker, fotografera, skapa.
– Det är en av mina favoritrepliker i hela filmen. Jag kände mig sedd av det, för särskilt för min generation och yngre generationer sker det där till stor del digitalt. Det är som att om du inte tar ett foto av något, så har det inte hänt.
Ella Øverbye gnider tummen och pekfingret mot varandra som för att illustrera sand som rinner undan.
– Jag tror att Johanne har skrivandet som ett sätt att helt enkelt bearbeta sina känslor, vårda dem och göra dem heliga, i rädsla för att förlora dem. Jag känner igen mig i det, men jag ritar i stället för att förverkliga mitt känsloliv.
När den inte är stadigt riktad på Johanna faller Johannes blick på staden. På väg till och från sin stora kärlek går hon genom den och Oslos skiftande kvarter framträder genom Johannes frågvisa ögon. Ella Øverbye, som är uppvuxen i centrala Oslo, tycker att Haugeruds trilogi tecknar ett rättvisande porträtt av staden.
– Dag Johan utforskar helt olika delar av Oslo i varje film. Om man ser ”Sex, Drömmar, Kärlek”, och kanske ”Sentimental value” också, då har man sett mycket av Oslo.
Nu är det över tre år sedan Ella Øverbye fick rollen som Johanne. Sedan dess har hon påbörjat sin egen kärlekshistoria, och även om känslorna bevisligen fortsatt sitter på utsidan har hon med sig Johanne i sitt eget liv.
– Jag tänkte länge att Johanne var så mycket mer kär än vad jag någonsin skulle kunna bli. Men så blev det inte. Ett halvår efter att vi blev klara med inspelningen hade jag min första stora förälskelse. Och jag gjorde så många saker som Johanne gjorde: försökte imponera, tänkte och fantiserade. Tidigare hade jag alltid tryckt undan eller rationaliserat känslorna. Men nu kände jag mig redo att prova, och tillåta mig själv att vara lite galen, säger hon.
”Drömmar” har svensk biopremiär fredag den 17 oktober.
Läs mer om norsk film:
Dag Johan Haugerud: ”Vi har fler sexuella möjligheter än vad vi egentligen vågar utforska”
Stellan Skarsgård: ”Statsministern springer och söker skydd hos de starkare – som en ängslig treåring”
Joachim Trier: ”Mina filmer är som vänskapliga samtal med människor jag inte känner”
