Vattnet droppar från Bengt Fribergs hår. Göteborgaren befinner sig i byggnaden som varit hans andra hem sedan 1960-talet. Då, under tiden som elitsimmare, avverkade han upp till åtta kilometer om dagen på Valhallabadet.
– Nu blir det bara några kilometer per gång, säger 79-åringen.
Det som var ett toppmodernt, nyinvigt bad när Bengt Friberg inledde sin simkarriär har blivit något annat. Delar av träkonstruktionen håller på att ruttna och tegelväggarna är skadade. En politisk majoritet vill riva och bygga nytt.
Men den snart 70-åriga simhallen utsågs nyligen till ett av Europas sju mest hotade kulturarv, av organisationen Europa Nostra. Ritningarna till byggnaden vann en OS-medalj i London 1948, då konsttävlingar ingick i de olympiska spelen. Väggarna i badets äldre del pryds av två berömda mosaikverk av konstnären Nils Wedel.
Simmaren Bengt Friberg är beredd att ta strid för sitt badhus. Det är han långt ifrån ensam om.
– De får fan inte riva det, säger 79-åringen.
Frågan om den anrika simhallen är inte isolerad. Rivningen av badet ingår i planerna för det som kallas evenemangsområdet – där bland annat Ullevi och Scandinavium ligger i dag. Om Göteborg ska fortsätta vara ”en konkurrenskraftig och attraktiv evenemangsstad” måste området förnyas och utvecklas, står det på stadens hemsida.
I planerna ingår en ny multiarena med plats för upp till 18 000 åskådare, en isrink, ett nytt centralbad, fyra sporthallar, hotell och butiker. Scandinavium och Valhallabadet ska rivas för att lämna plats.
Enligt Daniel Bernmar, som är vänsterpartist och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, gäller det att värna om det som är unikt för staden.
– En av Göteborgs största konkurrensfördelar i hela evenemangs- och kultursverige – och i norra Europa – är att många av de här evenemangsarenorna ligger i centrala Göteborg. Så ser det inte ut någon annanstans, säger han.
Av goda skäl, menar Elisabet Lann. Som kristdemokratiskt kommunalråd är hon en av arenaprojektets mest profilerade politiska motståndare.
– Vi har väldigt dålig erfarenhet av rivningshysteri i det här landet. Här går vi in i en historisk stadskärna där det finns vikingagravar – till och med – och befintliga arenor med stora kulturhistoriska värden på väldigt dyrbar mark. Det riskerar att bli riktigt dåligt, säger hon.
I en garderob i simhallens källare hänger badrockar på rad. Intill dem står röda plastlådor med ägarnas namn.
– Ingen av dem lever längre, säger Pierre Solberg, som är platschef på Valhallabadet.
Frottérockarna har lämnats kvar av männen som en gång i tiden var stammisar på det romerska badet i källarvåningen. Lennart Wallenstam, till exempel, som grundade ett av stadens mest framgångsrika fastighetsbolag. På Valhallabadet träffade han affärsmän, jurister – och personer med helt andra sysselsättningar.
– ”Svarte Petter”, det var en pokerspelare som åkte världen runt, minns Pierre Solberg, som arbetat på badet sedan slutet av 70-talet.
Valhallabadet invigdes 1956 och det romerska badet tre år senare. Stora delar av originalinredningen finns kvar, både i den äldsta simhallen och i källaren som numera beskrivs som relaxavdelning. En gammal fågelbur i den mörka lokalen vittnar om en tid då djurskydd stod lågt i kurs. Det romerska badet fungerade länge som en sorts herrklubb – först 1989 öppnade lokalerna för kvinnor.
Till simbassängerna på övervåningen var alla välkomna, oavsett kön, ålder och klassbakgrund. Det nya badet blev en symbol för folkhemmet, och för efterkrigstidens fokus på fritid och sociala aktiviteter.
Så vilken stad ska Göteborg vara i framtiden?
På Valhallabadets läktare sitter en göteborgare som tycker att politikerna bakom arenaprojektet glömt bort invånarna.
– De här megalomana projekten är ju inte till för oss. Det är ju prestigeprojekt som syftar till att ”sätta Göteborg på kartan”, säger Filip Laurits.
Han är ordförande i föreningen FASAD, som kämpar för att bevara Valhallabadet. För Filip Laurits handlar frågan om stadens identitet. Att riva och bygga nytt är varken framåtsträvande eller klimatvänligt, enligt 35-åringen. Argumenten om att en större arena och fler evenemang skulle gynna stadens ekonomi ger han inte heller mycket för.
– Pengar behövs, men staden ska inte i första hand fungera som ett företag. Man ska se till andra behov.
Kendra Carr flyter runt i det 34-gradiga vattnet i Valhallabadets varmvattenbassäng. Den 27-åriga vattenpolotränaren har framför allt en önskan till stadens politiker.
– Det skulle vara jätte-, jätte-, jättebra att ha fler bassänger. Den största utmaningen vi har är att de yngre barnen måste komma hem i rimlig tid. Vi måste träna när allmänheten inte är här – så vi måste börja 19:30.
När DN besöker badet, en tisdagsförmiddag, är det gott om plats i bassängerna. Men den som varit på Valhallabadet en vardagskväll vet hur svårt det kan vara att hitta en lucka mellan fartglada crawlare och avslappnade bröstsimmare i 50-metersbassängen.
Behovet av mer yta lyfts både av motståndarna och av förespråkarna till arenaprojektet. Medan de som är för projektet gärna hänvisar till det större badet som ska byggas menar kritikerna att det vore bättre att bygga fler, mindre bad i olika delar av staden.
Konflikten om evenemangsområdet är allt annat än ny. Göteborgspolitikerna har diskuterat behovet av en arena som kan ersätta Scandinavium – och sneglat på marken där Valhallabadet ligger – i över ett decennium.
Nu har en ovanlig politisk allians enats om att gå vidare med planerna. I slutet av februari röstade S, V, M, C, L och det lokala partiet Demokraterna för att fortsätta med planeringen och utredningarna av hur projektet ska finansieras.
På nej-sidan står KD och MP, som vill renovera och bevara Valhallabadet. SD föreslår en ny utredning.
För Elisabet Lann är den beräknade kostnaden – mellan 12 och 14,6 miljarder kronor – ett rött skynke.
– Det finns ingenting liknande i den kostnadsvolymen i Göteborgs historia som göteborgarna och Göteborgs stad har stått för, säger hon.
Protesterna mot rivningen av Valhallabadet fortsätter. Den 12 april planerar föreningen FASAD att ta med flytvästar till en demonstration med ”humoristiskt anslag” på Götaplatsen.
Daniel Bernmar säger att han har respekt för engagemanget.
– Men jag ser inte att vi befinner oss i en situation där det är politiskt, ekonomiskt och organisatoriskt möjligt att Valhallabadet kan vara kvar.
