När dansaren och koreografen Fredrik Quiñones framför sin första soloföreställning är Kulturhuset Stadsteaterns Skärholmsscen omvandlad en minnets spelplats. Quiñones växte upp i Skärholmen och här återupptar han förbindelsen med den han en gång var.
Redan i foajén får vi höra hans inspelade röst berätta om hur hans mamma hittat ett kassettband där han som tioåring sjunger ”That’s what friends are for”, en sång han framförde för hela skolan i ett solo som förebådar det vi nu kommit för att uppleva.
När vi sedan äntrar salongen ligger ett röse av kasserade discokulor på scenen, ett monument över en avsomnad klubbkultur men vars glittrande reflektioner Angela X:s ljusdesign snart återupplivar. Allt medan 90-talets dansmanande tongångar fångas upp i kompositörstrion Rush Davis, Cecilia Vaz och Jenny Vaz avskalade drum and bass-versioner.
Den enda som saknas är Fredrik Quiñones själv. För att upptäcka honom krävs att vi själva blickar bakåt. En framtvingad vridrörelse som lika banalt som effektivt påminner oss om våra egna kroppar innan Quiñones blotta uppenbarelse får oss att glömma dem igen. Beslöjad sitter han längst bak i gradängen, fastspänd med metervis rött tyg som han utnyttjar som både motstånd och draghjälp i rörelsen ned mot scenen. Snart ligger tygsjoken bakom honom och i stället för att hålla honom tillbaka utgör de ett släp värdig en sann queen.
Dragkulturen är också det nav kring vilket föreställningen snurrar. I kostymmakaren Hanna Kischs magnifika klänningskreation manifesteras inte bara dess sedvanliga glamour i en flört med prima ballerinans klassiska tylltutu, utan också hur den är satt under attack i form av svartsvedda och uppfrasade bårder. För här är kampen i centrum och när Quiñones fiskar upp läppstiftet ur aftonväskan är det för att förse sitt ansikte med en stridsmålning. Och när han släpper ut sitt hår och låter det piska vilt åt alla håll är det inte i frigörelse utan ett slags krigsdans, ackompanjerad av det taktfast ekande ljudet av klapprande klackar mot stengolv. Med ryckigt markbundna och cirkulerande rörelser tycks han bedriva ett slags exorcism av onda andar, för att slutligen kasta dem av sig och omfamna sin fulla omkrets i voguingens stolta utrymmeshävdande.
Men den verkliga förlösningen sker, föga överraskande men inte desto mindre rörande, i en omhuldande gladdans till den tioårige Fredrik Quiñones fuskengelskaversion av ”That’s what friends are for”. Här tycks den besjunga hela det community som envist fortsätter att hålla alla oss avvikare under armarna, även när det blåser som kallast.
Läs fler recensioner av Anna Håkansson här.
