När ackompanjerade du för första gången en stumfilm?
– Jag gick musiklinjen på Södra latins gymnasium och spelade klassiskt piano. Anarkisterna på skolan visade filmer på lunchrasterna och frågade om jag kunde spela till ”Pansarkryssaren Potemkin”. Då hade jag aldrig sett stumfilm, förutom Chaplin och Keaton när jag var barn. Av någon anledning sade jag ja och tog med mig ”Pathetique”-sonaten av Beethoven. Jag såg inte filmen innan. Det fungerade ett tag men när jag hade spelat sonaten tre gånger insåg jag att det inte gick att fortsätta spela samma sak. Då fick jag panik. I det skarpa läget lämnade jag noterna och började improvisera utifrån ackorden.
Hur mycket av musiken är skriven och hur mycket är improvisation?
– Det är väldigt olika. Till ”Körkarlen” har jag skrivit musik för nästan hela filmen. Annars har jag ofta två eller tre teman som går att använda i olika variationer, men det brukar också finnas utrymme för helt fri improvisation. När jag spelade till ”Häxan” nyligen kom det fram någon och ville veta, då tror jag att jag svarade att 30 procent är skrivet och 70 procent improviserat.
Du har fått två Guldbaggar för din filmmusik till ”Maria Larssons eviga ögonblick” (2009) och ”Faro” (2014). Vad är den största skillnaden med att komponera musik till nya filmer jämfört med äldre stumfilmer?
– Att regissören lever. Det är inte bara av ondo, ofta kan det vara väldigt roligt att samarbeta med en regissör. Men det är klart att det finns en extremt stor frihet i att göra musik till stumfilm.
Var kan man se stumfilm i dag?
– På Cinemateket i Stockholm och på internationella filmfestivaler. Il Cinema Ritrovato i Bologna är en underbar festival om man vill uppleva livemusik till stumfilm. Och i italienska Pordenone finns en ännu nördigare festival med bara stumfilmer, liksom i San Francisco.
Hur många filmvisningar har du spelat till?
– Jag har räknat till över 600 bara på Cinemateket. Så jag antar att det är över 1 000 stycken totalt, med alla festivaler jag varit på.
Enligt forskaren Ann Kristin Wallengren blev 800 biografmusiker arbetslösa när ljudfilmen slog igenom i Sverige i slutet av 1920-talet. Har du funderat över deras öde?
– Ja, det måste ha varit en stor tragedi för många. Det fanns ju nästan en biograf i varje kvarter i alla städer. Jag möter fortfarande många som berättar att någon av deras far- eller morföräldrar jobbade som stumfilmspianist.
Varför blev pianot stumfilmsmusikernas främsta instrument?
– Det finns väldigt lite forskning kring det men det var faktiskt inte alltid piano som användes under stumfilmstiden. På mindre biografer tror jag att man ofta tog de instrument som någon kunde spela, som dragspel, fiol eller gitarr. I dag används också olika instrument.
Alfred Hitchcock sade att stumfilm är den renaste formen av film. Vad har den som ljudfilmen saknar?
– Det är det visuella berättandet. Det finns textskyltar, men stumfilmer läser vi framför allt visuellt. Men en ljudfilm av Andrej Tarkovskij känns också ganska ren. Jag tolkar det som att Hitchcock sade det med en oerhörd respekt för stumfilmen? I övergången till ljudfilm blev det väldigt stillastående, nästan som teaterfilm. Så det är klart att lite av magin försvann.
Jag har sett visningar där musikerna sitter med ryggen mot duken och då blir det ju något helt annat.
Vilka kända kompositörer har spelat till stumfilm?
– Dmitrij Sjostakovitj var stumfilmspianist och Erik Satie skrev musik till René Clairs film ”Entre’acte”. Det var många tonsättare som skrev musik till stumfilm, men det var få filmer under stumfilmstiden som hade originalpartitur och bara större biografer som hade den typen av orkester att de kunde spela det. På mindre biografer improviserade förmodligen en ensam musiker.
Vilket är det vanligaste misstaget som stumfilmsmusiker?
– Att inte titta på filmen. Jag har sett visningar där musikerna sitter med ryggen mot duken och då blir det ju något helt annat. Min metod, eller vår metod eftersom jag ofta spelar tillsammans med andra, är att leva oss in i filmen och karaktärerna och försöka gestalta det som inte syns i bilden. Då får filmen plötsligt ett annat liv. Det är först i mötet med musiken som filmen blir ett fullbordat verk.
Vilken är din favoritfilm att spela till?
– Den brasilianska filmen ”Limite” är fantastisk för att den är så abstrakt. Jag tycker också att det är väldigt roligt att spela till filmer av Man Ray och Maya Deren. Den experimentella formen gör att det finns fler tolkningsmöjligheter. Det är spännande att se hur musiken påverkar bilderna.
När du utnämndes till hedersdoktor i Filmvetenskap vid Stockholms Universitet lyftes särskilt din musik till svenska stumfilmer fram. Vad utmärker svensk stumfilms guldålder?
– Tillsammans med Tyskland och USA gick Sverige i bräschen och gjorde väldigt mycket bra film. Skådespeleriet i svensk stumfilm är så återhållet och modernt. Och man ska inte glömma den magiska realismen i Selma Lagerlöfs berättelser, som ligger till grund för många av filmerna.
Din musik har också ett nordiskt vemod över sig?
– Ja, det har den nog och det tycker jag passar bra till de här filmerna. Sedan har jag alltid använt skeva ljud också. Men visst finns det en folkton och det passar väldigt bra till snö, vinter och de här mörka sagorna.
Läs fler texter i intervjuserien Specialisten

