Tom Cruise har kutat i kapp ett propellerplan, klamrat sig fast vid dess utsida och nått ända upp till molnen i en kombinerad jakt- och slagsmålsscen som tveklöst hör till 2020-talets mest hisnande biografhändelser. Då plötsligt händer det. Scenen fortsätter, men hela salongen tänds upp och illusionen bryts.
Filmstaden Scandinavia är väl det närmsta Sverige har att erbjuda en kyrka till begravningsceremonin för Cruises nästan kvartsekelgamla actionfranchise. Så det tekniska missödet irriterar, visst, men tänk om han hade varit här? Utbrottet på pressvisningens teknikansvarig hade troligen varit värre än när Cruise skällde ut en medarbetare som brutit covidreglerna under inspelningen av ”Mission impossible. Dead reckoning part 1” (2023).
Problemet med att avrunda en så långlivad franchise är den begripliga oviljan att släppa taget. Det långa farvälet blir för långt, helt enkelt. Med ena ögat fastborrat i backspegeln bjuds på rena montage med klipp från föregångarna. Dessutom görs efterkonstruerade sammanflätningar mellan filmerna, där vissa fungerar bättre än andra. Exempelvis visar det sig nu att supervapnet Hartassen som det jagades efter i tredje filmen – en så kallad ”MacGuffin”, mest där för att driva handlingen framåt – i själva verket var den första brickan i ett spel som inte klarnar förrän nu. Krystat? Jo, självklart. Men det finns också något ambitiöst i den här viljan att slipa till kanterna på gamla bitar för att skapa en sammanhängande helhet.
Efter föregångarens intriger, kretsande kring en AI-antigud kallad Entiteten, har Cruises agent Ethan Hunt hamnat längre bort från uppdragsgivarna. Genom ett självförstörande vhs-band ber Angela Bassetts president honom att ge upp och överlämna sig själv. Särskilt orolig är hon över Hunts mål att förstöra Entiteten och därmed riskera att släcka hela nätet och dra med sig världsekonomin i fallet.
Gränserna mellan vänner och fiender blir suddiga när Hunt samlar ihop det fåtal som kan hjälpa honom att slutföra det omöjligaste av uppdrag. Föregångarens mänskliga antagonist Gabriel är på fortsatt fri fot med växande apokalyptisk följarskara, i form av såväl högljudda gatudemonstranter som högställningsinfiltratörer.
Seriens numera sextioplussiga stjärna har börjat få synliga årsringar runt ögonen och en allt livlösare hårman (även om en rollfigur berömmer det utväxta håret), men varje gång det hettar till är det som om åldern rinner av honom. Högoktanig action med tillhörande stunttrick har blivit hans livselixir, bevarandet av biografupplevelsen hans livskall.
Men nu är slutet nära. För världen, för franchisen. Hunt säger åt Grace (Hayley Atwell) att det viktigaste för en ficktjuv är tajmning. Ironiskt nog är det just tajmningen, tempot och taktkänslan som hör till filmens svagare sidor. Insatserna höjs med för baktunga haranger, men när föregångarnas bagage väl kastas av bjuds det på action av en skyhög kaliber som får en att tänka på den gamla myten om hur publik i filmens barndom ska ha kastat sig åt sidan när de såg tåg åka mot kameran. Det finns actionscener i ”Dead reckoning” som är rena åkattraktioner där spelet, regin och kamera- och ljudarbetet orsakar den kroppsligt uppslukande upplevelsen som 3D- och 4D-gimmickar försöker erbjuda. I dessa stunder glömmer man helt bort skavankerna – annat vore som att recensera Fritt fall på Gröna Lund utifrån kötiden.
Apropå tajmning är givetvis filmens tema en spegling av vår tid. Ethan Hunt riskerar sitt liv för att rädda mänskligheten från att utplånas av AI, samtidigt som stunttokiga Tom Cruise gör detsamma för att rädda biograffilmens framtid i strömmande AI-tider.
”Mission impossible”-maskineriet har expanderat kraftigt till en typ av storskalighet som till viss del tappat sikte om de lugnare partiernas detaljrikedom. medförfattaren Christopher McQuarrie (”Top gun. Maverick”) – Cruises parhäst och de omöjliga uppdragens huvudkapten sedan femman ”Rogue nation” (2015) – är en mästare på att iscensätta och navigera kaos, men när kameran väl närmar sig människorna kan man sakna det hyperstiliserade bildspråket från en Brian De Palma eller John Woo. I stället får man nöja sig skugginsvepta närbilder vars noirmasker känns något aparta och lite påklistrade.
Sorgligt blir det ändå några gånger, med explosioner som får hjärtat att darra. Som sig bör i en finalfilm. Här är han, Cruise, mer gubbspänstig än vad man är van vid att se honom, men alltid lika energisk. Aldrig främmande för att ta sig an ännu ett omöjligt uppdrag. ”Har jag någonsin svikit er tidigare?” frågar han presidenten. Skulle han fråga publiken detsamma skulle svaret vara lika självklart.
Se mer. Filmer som påminner om Tom Cruises storhet: ”En vampyrs bekännelse” (1994), ”Magnolia” (1999), ”Collateral” (2004).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall
