Konstkritikern och författaren Peter Cornell har träffande beskrivit Ulla Wiggens måleri som ”ett laboratorium för seende… där subjekt och objekt förenas i dialog”. Det var i den fint formgivna monografin över hennes konstnärskap som kom för några år sedan.
Jag kommer osökt att tänka på målningen ”Horisonten” från 1969, Wiggens ikoniska porträtt av en inåtblickande Cornell, hennes blivande make. Han befinner sig i målningens nedre högra hörn, med ryggen vänd mot det vidsträckta havet i bakgrunden och himlens lika oändliga rymd ovanför horisonten. Stillheten i hans uttryck harmonierar med kompositionens tydlighet och den sublima ljusbehandlingen.
Detta verk har blivit en omistlig del av svensk konsthistoria. En målning där motivet, konstnären och betraktaren tycks möta varandra över tid och rum.
Nu ingår ”Horisonten” i en överskådlig och ovanligt vackert hängd retrospektiv utställning över Wiggens konstnärskap som visas på Västerås konstmuseum. I två stora salar med hög takhöjd hänger drygt 40 verk gjorda under sex decennier, nästan hälften av hennes totala produktion.
Ulla Wiggen målar med samma detaljtrogna realism oavsett om det handlar om 1960-talets elektroniska komponenter, om porträtt av familj och vänner, kroppens inre landskap eller de frilagda irisar som på 2010-talet blev hennes konstnärliga comeback och ledde till ett internationellt genombrott.
”Passage” heter museets egen version av utställningen som redan visats på ärofyllda Fridericianum i tyska Kassel och i vintras på museet Emma strax utanför Helsingfors. Inte illa för en konstnär som under flera decennier drog sig undan från konsten och istället var verksam som psykoterapeut.
Inleder gör ”Förutsättningar” från 1963, en av hennes tidigaste gouachemålningar av kretskort där komponenterna kryllar likt maskar, tätt följd av ”Kanalväljare” gjord några år senare. Målningarna visar att blicken för maskinens smådelar fanns där redan från början, men också att hennes teknik snabbt utvecklades när hon fick möjlighet att använda akrylfärg. Detaljskärpan stegras, de individuella penseldragen jämnas ut, ytbehandlingen börjar skina. Och den säregna stillheten som utmärker Wiggens målningar gör sitt inträde.
Fast jag undrar om realism verkligen är rätt beteckning på detta? Stilmässigt känns det otillräckligt som benämning av hur Wiggen gestaltar sina ovanliga motiv, som visserligen är föreställande men som mer än något annat uttrycker hängivenhet och förundran. Inför måleriets möjligheter, biologins rikedom och existensens ofattbara bråddjup.
En längtan efter att synliggöra något outforskat tycks finnas i varje verk. Det är som att realismen är skenbar, ett hjälpmedel hon använder för att försöka nå fram till det där som ligger utom räckhåll. Vad nu det är.
Jag märker att mitt resonemang vetter åt det andligt förhöjda, men Wiggens konst saknar helt religiösa övertoner. I hennes måleri finns snarare ett jubel över det förefintliga.
Hennes ytterst sakliga och till synes distanserade sätt att måla ökar bara bildernas behärskade laddning. Effekten blir att ju högre grad av åskådlighet målningarna har, desto mer gåtfulla framstår de. Delvis kanske för att vi betraktare aldrig tittat så noga som Wiggen har gjort på det hon avbildar.
Men hon omskapar också, och arbetar medvetet med storlek och skala. Hon förstorar, förminskar, förflyttar. Hennes elektroniska innanmäten är felkopplade och skulle orsaka kortslutning om de utfördes så som hon målat dem.
I de senare målningarna av våra inre rymder blandar hon dessutom kvinnliga och manliga organ. Det ser ut som om testiklar ligger strax intill äggstockar i ”The face of mind”, en schematisk fantasi över hjärnbarken. Eller om det är ett avklarnat porträtt av själen? Mer snärjigt vindlar sig tarmarna i ”Passim”, ett evigt omlopp utan början eller slut.
Målningarna använder och utvidgar estetiken hos skolplanscher och bygger, liksom flera av Wiggens andra verk, på en långt driven symmetrisk mönsterverkan.
Längst in i utställningen finns ett antal irisar, hennes senaste svit av målningar. Genom ett flätverk av tunna penseldrag har Wiggen skapat illusoriska regnbågshinnor i olika färger. Och där på väggen svävar de likt planeter med en närmast magnetisk dragningskraft.
Irisarna tycks omedelbart och aktivt söka ögonkontakt, trots att de bara består av färg på figursågade träskivor. Deras mörka pupiller i mitten får målningarna att pulsera, de drar ihop och öppnar sig med en koncentrerad svärta.
En fantastisk renodling av Wiggens genomgående tema kring seendets signaler och mottagare, dess mellanhänder, gränser och möjligheter till beröring. Det är märkvärdigt att betrakta hur hennes redovisande stil skapar målningar så präglade av frihet och integritet.
Västerås konstmuseum har gjort ett kap och tagit hem högvinsten med denna utställning, mitt framför ögonen på våra större konstinstitutioner.
Läs mer: Givande bok om Ulla Wiggens precisa och poetiska måleri
Läs mer om konst på dn.se
