Allt började när mormor ramlade. Mumbais monsunregn låg tungt som ett våtvarmt täcke och den självständiga 96-åringen behövde plötsligt hjälp. Året var 2015 och barnbarnet Payal Kapadia studerade film men strejkade vid tillfället mot Indiens nationalistparti och for till megastaden. Medan landet befann sig i ett delirium och mormor hade egna hallucinationer umgicks Kapadia på eftermiddagarna med en sjuksköterska som berättade om sitt brokiga förflutna. Det var under dessa klibbiga dagar fröet såddes till en av årets mest hyllade filmer.
Men det skulle ta sin lilla tid för Kapadia att väva samman sin spelfilmsdebut. Först nio år senare blev hon den första indiska kvinnan att tävla om Guldpalmen i Cannes (och vinna Juryns stora pris) och första indiska regissören som Golden Globe-nominerades för bästa regi.
I sin uppslukande berättelse ”Allt vi föreställer oss som ljus” skildrar hon två kvinnliga sjuksköterskor och en kock som var och en kommit från mindre städer till Mumbai, även kallad ”drömmarnas stad”. Filmens första akt är en hommage till metropolen som aldrig sover.
– Mumbai är motsägelsernas stad, ungefär som New York. Det finns fler möjligheter och mer tolerans än i mindre indiska städer. Den är också dyr och lovar mycket mer än den ger. När det regnar under monsunen blir allt galet. Men för kvinnor är det lite säkrare och lättare att leva självständigare, säger Kapadia under New York filmfestival.
”Allt vi föreställer oss som ljus” ångar av systerskap. De tre kvinnorna, stoiska Prabha (Kani Kusruti), livsnjutaren Anu (Divya Prabha) och erfarna Parvaty (Chihaya Kadam), har skilda bakgrunder, liv och tillhör olika generationer och talar olika språk (i Indien talas 121). Prabha och Anu, bor ihop och är från den södra delstaten Kerala. Men trots avståndet lever de med familjernas strikt traditionella förväntningar och patriarkatets tyngd.
– Jag försöker föreslå en ny sorts familj. Av vänner. I en konventionell familjeenhet är alla relationer så väldefinierade. En familj kan ge näring men också stå i vägen för olika val, precis som de identiteter vi har – religion, kast, klass. Vänskap har ingen riktig definition eller identitet. Du och jag kan själv bestämma och därför skapa många underbara möjligheter, säger hon.
Kapadia, som själv föddes i Mumbai av psykoanalytikerpappa och konstnärsmamma, har öga för skärningspunkten mellan verklighet och fiktion. I sin dokumentär ”A night of knowing nothing” (2021), om en hjärtekrossad och strejkande filmstudent, behandlar hon det personliga som politiskt. ”Allt vi föreställer oss som ljus” inleds innan soluppgången med dokumentära panoreringar och röster i ett slags Mumbai-symfoni med myriader av förgängliga livsöden.
– Jag lever tillsammans med filmfotografen Ranabir Das. vilket är praktiskt, haha. Så medan jag skrev manuset gick vi ut för att filma staden planlöst, prata med den, se hur den känns och upptäcka att Mumbai är blå under monsunen. Det roliga med filmskapande är att se skönheten i det vardagliga. Jag älskar hela den här processen. Det är som att skapa ett litet konsthantverk, säger den karismatiska Kapadia som hela tiden är nära till skratt.
Kärleken – den förbjudna, den romantiska och den frånvarande – är det bultande hjärtat i filmen, men skiftar betydelse för rollfigurerna. ”Allt vi föreställer oss som ljus” skiftar också ton och färg när kvinnorna rör sig söderut – vi har invaggats i en stillhet som utvecklas till en mer laddad slutakt. Det utlöses av en körsbärsröd tysktillverkad riskokare. Kapadia blinkar därmed till sina favoriter Claire Denis ”35 shots of rum” (2008) och Wong Kar-wais ”In the mood for love” (2000).
– För de flesta arbetare i Indien är riskokare något man vill ha, men aldrig kommer att få. Statussymbolen säger också något om kvinnans påtvingade roll i en traditionell familj: att laga mat och att vårda. Den måste också komma från Tyskland, för allt bra kommer därifrån. Och från Sverige, som IKEA, H&M och Abba, lägger Kapadia till och ler.
I västvärlden har det blåst snålt kring filmer från Indien, världens mest befolkade land som också har den största filmindustrin sett till antalet producerade filmer. Bortom Bollywoods mainstream finns en mångskiftande ”indievärld” och ett fåtal filmer har nått fram i väst de senaste åren. Nyligen vann ömsinta Sabar bonda (”Cactus pears”) pris för bästa internationella film på Sundance, och på Göteborgs filmfestival visades sex indiska filmer i år.
”Allt vi föreställer oss som ljus” var det första indiska guldpalmsbidraget i Cannes på 30 år och toppade många prestigefyllda bästa filmlistor, men blev inte Indiens Oscarskandidat eftersom den ansågs vara alltför ”europeisk”.
– Vi har många otroliga indiefilmer som har förbisetts av väst. Satyajit Ray är för mig en av de största filmskaparna genom tiderna. Vi har ett självständigt system i Indien och många regioner har egna festivaler och filmpriser. Fler har nog vaknat upp tack vare samproduktioner och större global exponering, säger cineasten Kapadia.
Inför inspelningen av ”Allt vi föreställer oss som ljus” inspirerades hon bland annat av Agnes Vardas ”Cléo från 5 till 7” (1962) och Alice Rohrwachers blandning av neorealism och magisk realism i ”Lycklig som Lazzaro” (2018), som hon anser vara 2000-talets bästa film.
– Jag är också som besatt av portugisen Miguel Gomes filmer. Han öppnade upp mitt sinne att våga ta risker i berättandet. Jag tycker också mycket om Chantal Akermans ”News from home” – New York i blått och den magiska timmen.
I sin film närmar sig Kapadia en egen magisk realism med förhoppningsfull efterklang. Hopp finns också i titeln ”Allt vi föreställer oss som ljus”, vars namn är lånat från en tavla av hennes mamma. Titeln valde hon de där regniga monsundagarna med mormors sjuksköterska.
– Hoppet finns inte om man aldrig sett det. Det kan vara svårt att se en möjlighet när samhället inte visar dig en glimt av det. Det handlar om att tänka sig ett ljus, tänka sig en väg ut.
