Succésäsongen får anrika klubben att drömma om Europa igen

Jonas Olsson gjorde nästan åtta säsonger i Premier League för West Bromwich mellan 2008 och 2017. Mittbacken minns hur en gänglig nyzeeländare snart började träna med seniortruppen.

– Man såg någonting i honom givetvis. Men han hade lite problem med snabbheten, med smidighet och rörlighet.

Samtidigt rådde ingen tvekan om att den 191 centimeter långe anfallaren, som Olsson uttrycker det, var ”fotbollsintelligent”. Men att Chris Wood femton år senare skulle spela för ett av topplagen i Premier League och samtidigt tillhöra toppskiktet i skytteligan?

– Nej, det trodde man inte – så klart, säger Olsson.

Det var nog inte heller speciellt många som trodde att det där topplaget skulle heta Nottingham Forest.

Chris Wood är kanske den tydligaste symbolen för det Forest som är säsongens hittills stora sensation i den engelska toppfotbollen. Den numera 33-årige anfallaren har stänkt in tolv ligamål, klubben som på förhand tippades bli ett mitten- eller bottenlag är trea i tabellen och på tisdagskvällen väntar vad som närmast går att rubricera som en seriefinal mot Liverpool.

– Det är väl en sak om man hade pratat om seriefinal i oktober. Nu är vi halvvägs. Det är väldigt, väldigt imponerande, säger Jonas Olsson, som sommaren 2019 lade fotbollsskorna på hyllan och numera jobbar som expert för det Premier League-sändande bolaget Viaplay.

Många är Forestspelarna som likt Wood kommer från rätt krokiga fotbollsbakgrunder. Flera har också sökt sig till klubben efter att ha hamnat vid sidan av i större sammanhang. Den svenske yttern Anthony Elanga lyckades inte bli ordinarie i Manchester United, detsamma gäller positionskollegan Callum Hudson-Odoi och ytterbacken Ola Aina i Chelsea.

West Bromwich nådde under Jonas Olssons sejour i klubben aldrig riktigt till de trakterna av tabellen där Nottingham Forest nu befinner sig så långt in på en säsong. Samtidigt fanns perioder där laget var riktigt starka, kunde slå ur underläge och överraska – precis som Forest gjort.

– Det är ett par komponenter som måste finnas där, säger Olsson.

– En tydlighet i rollerna, men också spelare som är ärliga nog att underkasta sig de rollerna. Utifrån kan det vara lätt att tänka att det är självklart att spelarna gör det, när man tjänar de pengarna och är på den nivån. Men alla gör det inte, uppenbarligen.

– Sedan handlar det också om momentum.

Jonas Olsson minns hösten 2012. Roy Hodgson hade lämnat West Bromwich för att bli förbundskapten för England, och ”The Baggies” hade ett tufft schema att ta sig an under säsongsinledningen.

Liverpool besegrades med 3–0 i premiären, formen höll sedan i sig i veckor därpå.

– Det var som att allt bara flöt på, på något sätt. Alla beslut på planen var enkla, säger den förre mittbacken.

– Jag tror att alla som sysslat med sport vet, att när du hittar formen, detta diffusa uttryck, när du hittar momentum … Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Men du kan nästan känna dig oslagbar.

Drygt tre och ett halvt år har gått sedan Nottingham Forest gjorde bokslut efter den trettonde raka säsongen i andraligan. Den forna jätten hade den här gången spelat till sig en sjuttondeplats.

Säsongen därpå inleddes i samma dystra stil, med sju segerlösa matcher. Sedan gick det undan. Steve Cooper anställdes som ny tränare, de följande 39 matcherna innehöll blott sex förluster – lika många som under de sju första matcherna. Till våren hade Forest säkrat återkomsten till Premier League, efter 23 års frånvaro.

Det går att konstatera att det sedan dess inte varit någon spikrak succésaga som kulminerat i den nuvarande topplaceringen.

Den första sommaren värvades 21 nya spelare. Aldrig förr hade en engelsk klubb knutit till sig så många nyförvärv under ett och samma fönster. Forest klarade sig kvar som nykomling, och upprepade den bedriften under säsong två på blott 32 poäng, rekordlågt antal för ett nytt kontrakt.

Då ska också sägas att klubbens ekonomiska situation gjorde bottenstriden mer spännande än den kunde varit. Forest dömdes under våren nämligen till fyra poängs avdrag för att ha brutit mot ligans finansiella regelverk.

Vid det laget hade Cooper lämnat. Han ersattes på tränarposten av Nuno Espírito Santo – en portugis som stått för en rejäl insats i Wolverhampton, men som senare haft några rätt beige månader i Tottenham och som senast kom från en sväng i saudiska al-Ittihad.

En som sett förvandlingen på nära håll är Julian Larsson. Den svenske anfallaren, som lämnade Forest på permanent basis i somras, tränade med A-truppen under både Cooper och Espírito Santo.

– Han är väldigt bra på att förstå sig på människor, säger Larsson i sin beskrivning av den sistnämnde.

– Han bryr sig om själva personen, och inte bara fotbollsspelaren. Jag skulle säga att det är en stor anledning till varför så många i truppen tycker om honom så mycket. Sedan har han också fotbollsintelligensen, så klart.

Julian Larsson adderar ytterligare en del till den förklaringsmodell av Forestframgångarna, där Jonas Olssons tankar, om spelare som faktiskt är ödmjuka och smarta nog att underkasta sig tränarens tydliga rollfördelning, sedan tidigare ingår.

– Nuno ger dig det där självförtroendet och den där friheten. Så länge du lägger ner jobbet, ”uttryck dig” sedan offensivt. Ger du kreativa spelare frihet och självförtroende, då händer det bra saker – uppenbarligen.

Frågan är hur långt det räcker för Nottingham Forest. Många matcher återstår, många lag jagar där bakom. En topp-fyra-placering lär vara det stora målet, vilket skulle innebära spel i Champions League nästa säsong.

– Det hade varit väldigt mäktigt, framför allt med tanke på klubbens historia, säger Julian Larsson.

Nog är spel i den så åtråvärda turneringen något de allra flesta klubbar och dess supportrar suktar efter, men faktum är att det kring Forest, precis som Larsson antyder, finns en kontext som gör drömmen speciell.

Nottinghamklubben är nämligen en av blott sex engelska klubbar som kunnat kalla sig bäst i Europa – och det vid två tillfällen, två gånger i rad. Men det är också snart 45 år sedan sist.

I sammanhanget finns också ett stycke svensk fotbollshistoria, eftersom Forest vid det första tillfället besegrade Malmö FF i finalen.

Då ska också föras till protokollet att även MFF har chansen att spela Champions League nästa säsong, i egenskap av svenska mästare. Kvalspelet inleds i sommar, och vem vet – kanske kan det i stället för Brian Clough mot Bob Houghton bli en tränarduell mellan Henrik Rydström och Nuno Espírito Santo till hösten.

Läs mer:

Anklagar domaren – fick 41 miljoner visningar

Premier League-klubb tvingas böta mångmiljonbelopp

Varför har Pep Guardiola slutat vinna?