Sakprosa
Susan Sontag
”Om Fotografi och Att betrakta andras lidande”
Övers: Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag, 384 sidor
Jag börjar läsa Susan Sontags nyöversatta ”Om fotografi” efter ett jobbuppdrag i Tulkarem, en palestinsk by där fem människor just dödats av den israeliska armén. Det fina dammet från begravningsplatsen täcker fortfarande mina skor när jag radantecknar med mina kråkfötter i marginalen. Läsningen trampar inledningsvis upp en stig kantad av irritation.
Kanske ligger det i farans riktning när en bildjournalist ska kommentera en akademikers tankar om fotografi. Jag känner mig som en grinig bilförare ständigt kritiserad av en passagerare – i en annan bil. Vägen som Sontag färdas på omges inte av bildjournalistiska praktikaliteter som deadlines, vägspärrar, skottlossning eller ransonerad bensin. Inte heller stinker bilklädseln av liklukt, vilket egentligen inte är så underligt – Sontag greppar efter något vidare än fältet ”bildjournalistik”, men ändå.
Därtill ter sig Sontags framställning enformig och det överraskar. När jag läste boken på engelska upplevde jag den inte alls så. Möjligen lämpar sig de cerebrala resonemangen bättre på snitsig engelska. För ”Om fotografi” är späckad med fyndiga aforismer och matiga metaforer. Mycket har skrivits om denna moderna klassiker från 1977. Den har kallats ”en av 1900-talets viktigaste bidrag till essäkonsten”. Enligt den svenska förläggaren Daniel Sandström är Sontags skrivande en ”form av kontinuerligt tänkande i sentenser snarare än ett uppförande av ett färdigt resonemang” och hennes ”hybrid-stil” en blandning av antropologi, fotografi, konsthistoria, etnografi och filosofi. Hybrid eller inte, det blir rätt ostrukturerat och, som sagt, lite tråkigt.
Susan Sontags moraliska och estetiska reflektioner om fotografi är högst relevanta än i dag men hennes, i vissa fall rättfärdiga, poänger ofta griniga. Kanske är jag bara lättretligt där jag sitter bakom ratten långt från akademins seminariesalar. Kanske är bildjournalistens värld för trång för de stora orden. Fast när Sontag kallar kameran för ett ”skjutvapen” och skriver att kameror och fotografer ”våldför sig” på motiven, och liknar bilderna vid en ”/…/ våldtäkt och en själslig förorening” blir jag purken på riktigt.
Men – allt som skrivs före ordet ”men” räknas inte, som en vän uttryckte det – så börjar Sontag polemisera med sitt tjugofem år yngre jag. I ”Att betrakta andras lidande”, andra delen av detta dubbelverk, är hon långt ifrån en övertygad bildskeptiker. Här framställs bildjournalisten i stället som både relevant och viktig. Kritiken är konstruktiv, ödmjuk, komplex. Den fångar mig. Kanske är det inte konstigt, hennes stämma ljuder ju här i samklang med min egen. Särskilt träffad blir jag av raderna om hur svårt det är för de som inte är tillstädes att föreställa sig krigets ohygglighet. De som inte är soldater, journalister eller hjälparbetare, som inte varit under beskjutning och som haft turen att inte drabbas. Jag vet något om detta, även om jag för egen del faktiskt hade tur den här gången för snart åtta år sedan utanför Mosul. Jag skriver dessa rader den 24 oktober, det datum min kalender varje år påminner mig: ”Blev skjuten / 2016”.
Vissa av Susan Sontags formuleringar ter sig sprungna ur egna traumatiska upplevelser. Som tolvåring såg hon bilder på offer från nazisternas koncentrationsläger. Hennes analyser tarvar ett agerande från betraktaren. För Sontag är de fasaväckande bilderna livsviktiga, även i sitt begränsade utsnitt, eftersom de informerar oss om vilka onda handlingar som människan är i stånd att begå. Bilderna kräver att medkänslan blir handling. Ansvaret åläggs oss, vi som nu fått veta. Eller med Susan Sontags egna ord:
”Medkänslan är opålitlig. Den måste omsättas i handling, annars förtvinar den. Frågan är vad man ska göra med de känslor som har väckts, den kunskap som har förmedlats. Om man känner att det inte finns något som ’vi’ kan göra – vilka ’vi’ nu är? – eller ingenting som ’de’ kan göra heller – vilka ’de’ nu är? – då blir man snart uttråkad, cynisk eller apatisk.”
Läs fler texter av Paul Hansen och fler recensioner av aktuella böcker