Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ända sedan de första avsnitten av tv-serien ”All’s Fair” släpptes på Disney+ för några veckor sedan, har kritiker försökt överträffa varandra i att beskriva exakt hur dålig den är.
”Oförlåtligt tråkig”. ”Hjärndöd”. ”En kriminellt usel hämndfantasi för kompletta idioter”.
De har inte helt fel. Det skulle kunna vara ett AI-skrivet drama filmat genom ett Instagram-filter. För serien lämnar en hel del att önska av grundläggande saker som trovärdig handling, fördjupning av karaktärer eller rätt och slätt – skådespeleri.
Men den är å andra sidan en fenomenal gestaltning av den kulturella tomhet som Trump-eran och dess många nya dollarmiljardärer har skapat.
En tid där målet är att tjäna obscent mycket pengar – och spendera dem på lyxiga saker för alla att se. Rymdfärder. Diamantringar på 30 karat. Överdådiga bröllop. Guldutsmyckningar i Vita Huset. Skryt om dyr plastikkirurgi.
I centrum för serien står ett gäng kvinnliga skilsmässoadvokater i Los Angeles som spelas av Naomi Watts, Glenn Close, Niecy Nash, Sarah Paulson och Kim Kardashian.
Deras mission är att hjälpa andra kvinnor att pressa ut så mycket pengar de kan från sina (snart) ex-män.
En klient har till exempel erbjudits 30 miljoner dollar i förlikning, vilket i serien anses vara alldeles för snålt tilltaget.
Advokatbyrån ser därför till att klienten ifråga får en mycket bättre deal. För dessa advokater fixar alltid skyhöga ekonomiska vinster för sina klienter, vilket firas med champagne som i serien kallas för victory fizz. Det skålas oavbrutet.
Och framgången har uppenbarligen gett dem obegränsat med pengar.
Alla huvudrollsinnehavare bor i enorma extravaganta hem som plockade från det tjusiga inredningsmagasinet Architectural Digest. De reser med privatjet, har privatchaufförer och mängder av märkesväskor, dyrbara smycken och – förstås – kläder.
Ingen bär samma outfit två gånger. Naturligtvis är en hel del ”vintage couture”, omöjligt för gemene man att skaffa sig. Det mesta är påfallande opraktiskt som arbetskläder.
Men mycket möda läggs ned på att se bra ut, överallt. I ett avsnitt berättar Kim Kardashian, i rollen som advokaten ”Allura Grant”, inte bara utförligt om en ny mirakulös kollagenstimulerande laserbehandling för hyn. Hon berättar också om hur underbara injektioner med laxsperma är för att tajta till vaginan. ”De ger, jag svär vid Gud, den lenaste, fylligaste… perfektionen”, som hon uttrycker saken
Skämtar hon? Svårt att avgöra när hennes ansikte är orörligt.
”All’s Fair” är långt ifrån den enda tv-serie i dag som utspelar sig i rikemansmiljöer. ”White Lotus”, ”Sirens”, ”Your friends and neighbors” och ”Succession” är bara några exempel på serier där människor har det väldigt gott ställt, om än inte alltid så kul. För pengar innebär inte detsamma som lycka, verkar många skapare av den här typen av serier vilja förmedla. Samtidigt som de frossar i att skildra miljöer och mode som de flesta av oss bara kan drömma om.
I ”All’s Fair” framställs emellertid extrema rikedomar som något självklart som inte behöver rättfärdigas, ifrågasättas eller problematiseras. Mer pengar är både målet och meningen.
I en scen frågar en av de äldre advokaterna Dina Standish (spelad av Glenn Close) sin yngre kollega Allura Grant om hon inte ibland längtar efter att slappna av genom att ligga och läsa Jane Austen. Till svar får hon en oförstående blick och svaret: ”nej”.
Det är kanske seriens mest trovärdiga replik. Och den som allra bäst fångar essensen i både serien och samtiden – hellre cash än kultur.
Läs fler texter av Susanne Ljung här.
