Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Nyligen publicerade tidningen Kommunalarbetaren en intressant granskning. Många kommuner betalar miljonbelopp till konsultbolag, för att få reda på hur de ska kunna spara pengar i äldreomsorgen.
Rekommendationerna blir ofta desamma: minska personalstyrkan, ta in färre vikarier och leverera kyld mat i stället för varm till de äldre. Alltså utmärkta sätt att försämra arbetsmiljön för de anställda och sänka kvaliteten för pensionärerna.
Detta sker samtidigt som tre tunga myndigheter så sent som i fjol larmade om ohållbara arbetsvillkor i hemtjänsten. Vi vet att många av de anställda upplever stor stress. Och Coronakommissionen (om nu någon kommer ihåg den) påtalade för några år sedan strukturella kvalitetsbrister, som inte kan åtgärdas utan dyra satsningar på ökad bemanning och medicinsk kompetens.
I det läget är det lätt att himla med ögonen när konsulter, som ofta inte ens har pratat med personerna på golvet, hittar ”luft” i personalens scheman. Likaså när de skriver: ”75 procent av arbetsstyrkan ska hantera 125 procent av dagens vårdtyngd”.
Vem som helst inser att helheten inte kommer att gå ihop.
Men – och det är lätt att glömma – det gjorde den inte innan konsulterna kom in i bilden heller.
Antingen ökar vi resurserna så att de rimmar med kraven – eller så sänker vi kraven till samma nivå som resurserna
För anledningen till att kommunerna vänder sig till konsultbolag är inte att de är giriga, utan att de har en pressad ekonomi som de i en del fall inte lyckas reda ut själva. Att då be om ett par extra ögon behöver inte vara fel. Inte när en lokalpolitiker i granskningen förklarar att verkligheten är fruktansvärt tuff och att kommunen tvingas göra saker som den egentligen inte vill.
Ett annat sätt att uttrycka det hela är att det är budgeten som sätter ramarna för kvaliteten. Inte kvaliteten som sätter ramarna för budgeten.
Samtidigt är många av äldreomsorgens uppdrag lagstadgade. Så det är inte konstigt att nio av tio arbetsgivare i välfärden säger sig se en obalans mellan krav och resurser, enligt en undersökning från Institutet för stressmedicin.
Och kanske är det genom att bena i den ekvationen som konsulterna skulle kunna göra nytta på riktigt.
För visst vore det bra med en utredning som sammanställer hur de lagstadgade förväntningarna på välfärden ser ut och vad det kostar att uppfylla dem, om personalen ska ha goda arbetsvillkor? Ifall det visar sig att det finns en stor klyfta mellan teori och praktik uppstår två alternativ: Antingen ökar vi resurserna så att de rimmar med kraven – eller så sänker vi kraven till samma nivå som resurserna.
Annars kommer helheten aldrig att gå ihop.
Läs mer:
Susanne Nyström: Självklart ska alla familjer få barnbidrag – men alla behöver inte lika mycket
Susanne Nyström: Alla måste vara med och betala – du har väl inte missat Sveriges tickande kostnadsbomb?
