Den 7 maj är det 20 år sedan Jimmie Åkesson valdes till partiledare för Sverigedemokraterna. Det gör honom till den partiordförande som har suttit i särklass längst. Och att två decennier är lång tid i politiken märks inte minst om man tänker på var partierna befann sig i maj 2005.
Då hade Alliansen nyligen bildats. Kristdemokraterna var småmysiga under Göran Hägglund. Liberalerna var tredje största parti med drygt 13 procent av riksdagsmandaten. Och statsministern hette Göran Persson (S).
Sverigedemokraterna? De samlade 76 300 röster – 1,4 procent. Långt under riksdagsspärren.
Det var en annan tid. Socialdemokraterna var vana vid att svensk politik kretsade kring dem, vilket successivt försvann när de borgerliga började sätta sin egen agenda med alliansbygget. Resultatet blev en liberal regering, med starka namn som Carl Bildt, Anders Borg och Beatrice Ask.
I sin första insändare, publicerad i Blekinge Läns Tidning i mitten av 1990-talet, kritiserade en 16-årig Jimmie Åkesson det mångkulturella samhället med en i dag välkänd retorik.
Redan innan dess – i december 2004 – hade Jimmie Åkesson dock varit en av undertecknarna till en debattartikel med budskapet att SD:s inträde i riksdagen bara skulle innebära ett första steg på den långa resan mot att förändra det svenska samhället i grunden. Och i sin första insändare, publicerad i Blekinge Läns Tidning i mitten av 1990-talet, kritiserade en 16-årig Jimmie Åkesson det mångkulturella samhället med en i dag välkänd retorik.
När SD kom in i riksdagen, 2010, visste Åkesson alltså vad han ville. Dessutom hade han en idé om hur han skulle förverkliga visionen. En vision som inte, tvärtemot vad många tror, ”bara” går ut på att minska invandringen i största allmänhet för att flyktingmottagande kostar pengar.
I sin självbiografiska bok ”Satis polito” från 2013 skriver han uttryckligen att ekonomi inte är avgörande. Däremot menar han att invandring leder till att Sverige slits isär och att sammanhållningen i samhället minskar, varpå folkhemstanken förstörs. Och han förklarar att ”mångkulturalisterna i någon mening (har) berövat mig min identitet”.
Det är den inställningen som är grunden för Jimmie Åkessons sverigedemokrater.
Det är samma nationalism som gör att SD inte vill veta av någon ömsesidig integration. Det är därför Åkesson vill riva moskéer, medan kyrkor är okej. Och det är med den logiken som många nyfödda som heter Muhammed anses vara ett problem i sig.
Det handlar mindre om vad människor gör – som att följa lagen, arbeta och bidra till välfärden – och mer om vilka de är. SD:s mål är ett homogent samhälle. Och att skapa det ses som en ödesfråga.
Därför blir det acceptabelt att kasta alla andra värden över bord, om lösningarna tros leda till snabba resultat. Det kan exempelvis handla om omfattande deportationer, i form av ”återvandringståget”. Slinker en oskyldig person med av misstag, som nyligen i USA under Donald Trumps massdeportering till El Salvador, är det en rimlig risk att ta, enligt Åkesson – eftersom devisen är ju fler desto bättre och att hellre fälla än fria.
Kombinerat med SD:s nynazistiska rötter – och Åkessons oförmåga att välja mellan auktoritära och demokratiska ledare – var det detta som gjorde att övriga partier länge inte ville ha något samarbete. Nu när SD är störst i Tidölaget motiveras omprövningen ofta med att partiet har förändrats.
Kruxet är att det inte är sant.
Regeringssamarbetet är bara ett steg på den långa resan mot att förändra det svenska samhället i grunden.
”Jag har tyckt likadant hela tiden”, intygar Jimmie Åkesson. Och strax efter riksdagsvalet 2022 förklarade stabschefen Linus Bylund att SD är det parti som har förändrats minst under de senaste 20 åren.
Däremot har de andra partierna, framför allt till höger, flyttat sig i SD:s riktning: Numera accepterar de sådant som nyss var otänkbart. Ursprungsförhoppningen – att Åkesson skulle lägga sig platt och agera dörrmatta, glad och tacksam över att få vara med – har knappast funnits någon annanstans än i regeringspartiernas huvuden.
För varför skulle han det?
Han har haft samma vision i över 20 år och satsat allt för att nå dit. Regeringssamarbetet är bara ett steg på den långa resan mot att förändra det svenska samhället i grunden, som han skrev redan 2004. Och han har aldrig varit lika nära att förverkliga drömmen som nu.
Det hade aldrig hänt om borgerligheten inte öppnat dörren och välkomnat honom in i värmen. Och precis som för 20 år sedan, när Alliansen var ung, är det fullt möjligt att smälla igen den på nytt.
Läs mer:
Susanne Nyström: Efter Johan Pehrsons avgång har Sverige fått sin egen Norgehistoria
Susanne Nyström: I Donald Trumps skugga syns Jimmie Åkessons rätta ansikte
Susanne Nyström: Ebba Busch satsade allt – och gjorde sitt parti överflödigt på kuppen
