Man kan säga mycket om Liberalerna. Men man kan inte beskylla partiet för att hålla igen när det kommer till dramatiken.
Förutom opinionssiffror långt under riksdagsspärren – vilket skapar konstanta spänningar – har fem personer på topposter hoppat av bara i år. Det är fem fler än i många andra partier.
I februari gick riksdagsledamöterna Robert Hannah och Anna Starbrink till Moderaterna respektive Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. I mars kastade såväl jämställdhetsminister Paulina Brandberg som partisekreterare Jakob Olofsgård in handduken. Och i april meddelade Johan Pehrson sin avgång som partiledare.
En härlig nystart, tänkte säkert många i partiet. Men när det sedan var dags för andra akten – hitta en ny partiledare – fanns det sannolikt stunder av tvivel.
Förhoppningarna ställdes framför allt till klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, skolminister Lotta Edholm och den tidigare partiföreträdaren Erik Ullenhag – i dag generalkonsul i New York.
Det var det ingen som låtsades om under tisdagens final: Hennes första större partiledartal, från scenen i Almedalen.
Men alla favoriterna sa nej. Deadline närmade sig för valberedningen, vars problem med att hitta en villig efterträdare förstärkte bilden av L som ett krisparti. Det gick så långt att det pratades om att pausa processen.
Men så blev det inte. I torsdags – vilket egentligen var på övertid – bjöd valberedningen in till akt tre, när den presenterade Simona Mohamsson som sin kandidat.
Hon är i princip oprövad i rikspolitiken. Har aldrig haft några tyngre roller kommunalt. Och tillträdde posten som partisekreterare så sent som i våras.
Men det var det ingen som låtsades om under tisdagens final: hennes första större partiledartal, från scenen i Almedalen.
Där möttes hon av jubel från partikollegorna och applåder när hon pratade om vikten av att göra upp med flumskolan, verka för en kravbaserad integration och tog upp sin egen livshistoria som exempel.
I talet sa hon dock ingenting som kan locka tillbaka besvikna L-väljare. Alltså de som har övergett partiet på grund av SD-samarbetet eller för att de tappat förtroendet för L, vilket är de två främsta orsakerna till väljarflykten enligt färska siffror från DN/Ipsos.
Hur det blir med det framöver återstår att se. Men klart står att Mohamsson bara har ett drygt år på sig att övertyga väljarna om att Liberalerna som parti har ett existensberättigande.
I annat fall är det snart slut på föreställningen.
Läs mer:
Susanne Nyström: Snåla arbetsgivare kastar ut barnet med kaffevattnet
Susanne Nyström: Småbarnsmammor ”fuskar” i förskoleracet – men inte på det sätt som många tror
