Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Förra veckan granskade Aftonbladet de skenande veterinärpriserna, som på fem år har ökat med 54 procent, enligt SCB. Alltså betydligt mer än inflationen.
Höjningen är givetvis sur för djurägarna, som ofta är beredda att göra allt för sin sjuka hund eller katt. Och därför är det varmt välkommet att Konkurrensverket snart ska lämna förslag för att förbättra konkurrensen, så att priserna förhoppningsvis hålls i schack.
Samtidigt är det någonting som skaver i själva ansatsen, så fort labradoodles och chihuahuor kommer på tal.
Det borde inte vara en klassfråga huruvida man kan ha ett husdjur eller inte, menar en kvinna i Aftonbladet, som fått en skyhög räkning efter hundens knäoperation.
Ska det vara en klassfråga om man kan besöka er? säger reportern anklagande till en representant för en dyr veterinäraktör.
Och på sin hemsida skriver Socialdemokraterna: Att kunna ha en hund eller katt ska inte vara en klassfråga.
Varför inte det?
Invändningen låter kanske cynisk. Men vi lever trots allt i en tid när all privatkonsumtion tvingas anpassas efter den egna plånboken. Och de flesta har inte råd att ägna sig åt samtliga fritidsintressen på önskelistan, utan måste prioritera, exempelvis mellan att tillbringa sportlovet i fjället eller att renovera altanen.
Grundkostnaden för en hunds första år är hela 49 000 kronor, enligt Svenska kennelklubbens beräkningar.
Varför ska just längtan efter ett djur vara undantaget från den principen? Och hur ser i så fall planen ut för att komma bort från det faktum att hundägande redan är en ekonomisk fråga?
Grundkostnaden för en hunds första år är nämligen hela 49 000 kronor, enligt Svenska kennelklubbens beräkningar. Då ingår bland annat inköpet av hunden, mat och försäkring. Därefter landar årskostnaden på nästan 21 000. Och detta är exklusive dyrare veterinärvård, som djurägare bör ha en buffert för, även om priserna sänks.
Om husdjur ska börja klassas som en rättighet, på samma sätt som exempelvis mediciner, måste vi således införa kraftiga subventioner. Inte bara för veterinärbesök, utan även för bland annat valpköp och foder.
En sådan husdjursreform kommer sannolikt inte att föreslås inför höstens val. Och om exempelvis S gör det blir den antagligen ingen röstmagnet, eftersom de flesta inser att skattepengarna behövs på andra håll.
Inte minst för att säkerställa allas rätt till likvärdig sjukvård, tak över huvudet, mat på bordet och ett tryggt närområde. Precis som barns rätt till en god utbildning och en stabil uppväxt.
Alltså saker som absolut inte får vara en klassfråga.
Läs mer:
Susanne Nyström: I vanliga fall unnar jag inte Norge några OS-guld – men nu gör jag ett undantag
Susanne Nyström: ”Fegis” och ”idiot” ven i luften – så hindrar vi debatten från att spåra ur
