Vem är gladast på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg?
Magdalena Andersson, som får stående ovationer så fort hon äntrar scenen? Gräsrötterna, som plötsligt springer in i rikspolitiker som de tidigare endast har sett på tv? Eller kanske valledare Gösta Brunnander, som går runt och njuter av de höga opinionssiffrorna?
Troligtvis ingen av dem.
För även om konkurrensen är hård är frågan om inte Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor, är gladast av dem alla. Det var i alla fall så det lät när hon utbrast att partiet har fattat ”ett historiskt beslut” kring arbetstidsförkortning – en av kongressens hetaste frågor.
Det betyder att S-beslutet snarare är retorik än praktisk politik.
Men det är en sanning med modifikation.
Om Socialdemokraterna kommer till makten tänker företrädarna nämligen inte införa radikalt kortare arbetstid med bibehållen lön, vilket det är lätt att få intryck av. Ställningstagandet på kongressen handlar bara om att partiet är positivt till att arbetsmarknadens parter – alltså facken och arbetsgivarna – förhandlar om färre arbetade timmar. Det har LO redan klubbat igenom att organisationen ska driva, medan Svenskt Näringsliv är emot, vilket betyder att S-beslutet snarare är retorik än praktisk politik.
Det är illa av två skäl.
Dels för att partier inte bör låtsas att de kommer föra samhället i en specifik riktning, om de saknar konkreta förslag för att nå dit. Dels för att den tudelade arbetsmarknaden – med ökade skillnader i arbetsvillkor mellan olika yrkesgrupper – är något som alla partier (särskilt ett så kallat arbetarparti) måste ta på betydligt större allvar än så.
Att erkänna att behoven i olika yrken ser olika ut vore ett historiskt beslut på riktigt.
För lika sant som att en kortare arbetsvecka skulle bli ett sänke för Sveriges ekonomi, i en tid när Magdalena Andersson så sent som i sitt tal på fredagen var tydlig med att vi står inför enorma investeringar, är det att många arbetstagare i praktiken redan har fått kortare arbetsdagar. I fjol jobbade nästan hälften hemma i någon utsträckning, enligt SCB, vilket innebär att hela restiden sparas in. Därtill kommer flextid.
De möjligheterna har dock långt ifrån alla och i takt med att arbetsmarknaden differentieras blir efterfrågan på generella lösningar mindre. De som har svårast att få ihop livspusslet i dag är de som måste vara på arbetsplatsen 100 procent av arbetstiden, mellan specifika klockslag.
Om politiker verkligen vill göra något för att minska stressen och skapa bättre balans mellan arbets- och familjeliv är det den här gruppen man bör satsa på. Att erkänna att behoven i olika yrken ser olika ut vore ett historiskt beslut på riktigt.
Läs mer:
Susanne Nyström: En skandal kommer sällan ensam – M slår nytt rekord i pinsamhet
Susanne Nyström: Därför bryr sig ingen om vad Liberalernas partisekreterare tycker
