Just nu pågår Socialdemokraternas 42:a kongress. När den är klar åker medlemmarna hem med ett nytt partiprogram, där det bland annat står att förutsättningarna för mänskligt liv är i fara om klimatkrisen inte hejdas i tid och att Sverige behöver en mer kraftfull politik för att genomföra klimatomställningen.
Det är skrivningar som förpliktigar. I alla fall om visionerna är tänkta att vara mer än tomma ord och om den politiska ambitionen är större än att fiska röster genom att företrädarna ängsligt säger det som de tror att väljarna vill höra.
För meningen med politiken och makten är inte bara att eftersträva den, för att tala med före detta S-ledaren Mona Sahlin, som nyligen intervjuades i podden ”Värvet” (12/5). Politik och makt är inte mål i sig, utan medel för att förändra.
Det handlar om att inte nöja sig med att följa opinionen, utan även påverka den. Det gjorde Sahlin tillsammans med många andra kring homosexuellas rättigheter – som rent opinionsmässigt inte var särskilt efterfrågade, trots att de var eftersatta – vilket hon beskriver som det viktigaste hon har gjort.
Nu önskar hon något liknande. Det vill säga ett modigare förhållningssätt – från både sitt eget och andra partier – i framför allt två frågor: Klimat och integration.
Frågan alla partier bör ställa sig är vad de själva tycker är viktigt – och hur de ska få opinionen med sig.
Det första, eftersom politikerna bör vara öppna gentemot väljarna med att den gröna omställningen inte kommer att vara enkel, men att den trots det måste genomföras.
Det senare, med motiveringen att det retoriskt finns en tendens att bunta ihop alla med utomeuropeisk bakgrund som gängkriminella. Något som knappast underlättar för utrikes födda som vill komma in i samhället.
För att svenska politiker ska sluta att ängsligt snegla på opinionssiffror och väljarströmmar krävs dock inte bara mod. I dag saknar många det självförtroende som krävs för att följa Sahlins råd, vilket beror på ett olyckligt missförstånd.
Enligt en färsk studie från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet tror en majoritet av riksdagsledamöterna att det är väljarna som främst påverkar politikernas åsikter, trots att det ofta är tvärtom: politikerna går före och väljaropinionen följer efter, som i hbtq-frågan.
Om Socialdemokraterna menar allvar med sitt nya partiprogram räcker det därför inte att ägna tiden till nästa valrörelse åt att följa efter väljarna. Frågan alla partier bör ställa sig är vad de själva tycker är viktigt – och hur de ska få opinionen att röra sig dit.
Läs mer:
Susanne Nyström: En skandal kommer sällan ensam – M slår nytt rekord i pinsamhet
Susanne Nyström: Därför bryr sig ingen om vad Liberalernas partisekreterare tycker
