I år är det 50 år sedan det sista miljonprogramshuset byggdes. Och en av Sveriges bäst bevarade hemligheter är att programmet var en succé.
Mellan 1965 och 1974 uppfördes drygt en miljon bostäder, efter ett beslut från riksdagen. Det var som att gå i mål i en sorts politikens maratonvasalopp, förklarade nyligen Ingvar Carlsson (S), bostadsminister i mitten av 1970-talet och en av initiativtagarna (Politikbyrån 13/11).
Samtidigt är det den mest förtalade reformen som han har varit med om, ”i förhållande till vad den har gett svenska folket”. För trots att man på ett decennium lyckades med uppdraget – ge folk tak över huvudet, minimera trångboddheten och öka standarden – är det sällan som någonting uppskattande sägs om miljonprogrammet.
Projektet har blivit synonymt med slitna höghus i utsatta områden – platser som präglas av otrygghet och kriminalitet. Få känner till att det absolut vanligaste objektet hade tre våningar. Bostäderna byggdes nästan överallt. Och en tredjedel var villor och radhus.
Till det positiva måste även läggas hur alternativet för arbetare såg ut före byggstarten.
I dag bor över två miljoner människor – var femte svensk – i en miljonprogramsbostad. Ofta utan att veta om det. Och till det positiva måste även läggas hur alternativet för arbetare såg ut före byggstarten.
Som författaren Maja Larsson har påtalat bodde en familj i Sverige 1960 ofta i två rum och kök – och vart tredje hushåll hade inte egen toalett inomhus (DN 1/12). De flesta som flyttade in i nybyggena var alltså inte glada bara över att slippa vänta längre i den alldeles för långa bostadskön. De fick dessutom en rejäl standardhöjning, både sett till moderniteter och antalet kvadratmeter. Och det är historielöst att inte räkna in när projektet utvärderas.
På så sätt var miljonprogrammet en satsning som nådde både medelsvensson och de mest utsatta, vilket skiljer gårdagens bostadspolitik från dagens. För medelsvensson fungerar det generellt acceptabelt också nu, även om priserna har skenat och många är belånade högt över taknocken. Men för de som har svårast att komma in – med unga och låginkomsttagare i spetsen – behövs ett miljonprogram 2.0.
Läs mer:
Susanne Nyström: Jag är stolt över att bo i världens snålaste land
Susanne Nyström: Dammet har knappt lagt sig i Damaskus – då kommer uppmaningen: Åk hem!
