Någonstans måste det göra ont, någonstans måste glasen höjas, för en så radikal förändring av den svenska bokbranschen som jag och Erik Wahlin beskriver i den rapport som Förläggarföreningen presenterade häromveckan kan inte gå spårlöst förbi.
Men om detta: knappt ett ord, inte på kultursidorna, inte från kulturpolitikerna, inte ens från författarhåll hörs någonting.
Förlamade? Förstummade? Eller bara en fortsättning på den gamla traditionen att låta böckerna tala, vilket ju underlättas av att bokbranschen, trots att den, ekonomiskt sett, inte är så stor och är notoriskt svår att få insyn i. Omsättning, och någon gång resultatsiffror, brukar meddelas, särskilt om de är positiva, men i brist på den insyn som aktiebolag erbjuder, är det väldigt svårt för utomstående att på djupet förstå vad som pågår. Och med tanke på hur många kulturjournalister som ger ut böcker och därför borde vara intresserade av branschens inre liv så är frågorna utifrån oerhört få. Jag vet, jag har inte fått de vassa frågorna på 25 år.
Är det så viktigt då? Det kommer ju ändå ut så många fler böcker än de flesta hinner läsa/lyssna till.
Bokbranschens produkter är i tidningen varenda dag, några av dem påverkar vårt sätt att förstå världen, andra bjuder tröst åt miljoner. Man skulle kunna tala om makt över sinnena
Äggbranschen, som historiskt har varit lika stor ekonomiskt sett som bokbranschen är det väl ingen, och särskilt inte bland läsarna på den här sidan, som bryr sig om. Här den viktiga skillnaden: äggbranschen kommer bara i tidningen om hönorna dör eller äggen bär på smitta. Bokbranschens produkter är i tidningen varenda dag, några av dem påverkar vårt sätt att förstå världen, andra bjuder tröst åt miljoner. Man skulle kunna tala om makt över sinnena.
Det borde alltså vara av vikt också för vanliga läsare att veta och förstå vad som händer – och för att detta inte ska framstå bara som en bitter rapportförfattares rop på att bli hörd – så därför kommer här ett urval hårdvara ur rapporten:
*Varannan fysisk bok som såldes 2003 har försvunnit från marknaden 2023.
*Branschen står stilla sedan 2003 medan bnp i Sverige har vuxit med 50 procent.
*32 procent av intäkterna genereras av ljudboksabonnemang.
*Framgångsrika ljudböcker har färre huvudpersoner, flera verb och kortare meningar än fysiska böcker.
Traditionellt har Sverige (och Europa) haft förlag av två historiskt formade typer: bokhandelsförlaget (typfall Bonniers) och tryckeriförlaget (Norstedts). Sedan drygt fem år har vi ett tredje: distributionsförlaget (Storytel)
Det kanske gör ont hos Bonniers på Sveavägen som för första gången på mycket länge inte har kontroll över en av de viktigaste kanalerna till publiken, den som går via ljudbok och strömningstjänst. Det låter inte dramatiskt, men det är dramatiskt.
Det kanske gör ont hos Norstedts på Riddarholmen som visserligen är ägt av de stora vinnarna från de senaste åren, strömningstjänsten Storytel, men som möjligen får beställningar från ägaren på litteratur som ska ”fungera” som ljud vilket väldigt mycket av Norstedts och Rabén & Sjögrens traditionella utgivning inte gör. Fixar de ”gamla” förläggarna det?
Och någon smärta kan man säkert finna också hos den eviga uppstickaren Natur och Kultur på Karlavägen norr om Humlegården, där man lugnt betraktar kejsarslaget på lite håll, i alla fall så länge skolorna beställer (e-)böcker och inte gör som folket, flyttar in i strömningstjänsterna.
Champagnen slås inte bara upp hos Storytel utan framför allt hos de relativt nya förlag (Bookmark, Bokfabriken till exempel ) som inte har några fantomsmärtor över icke-sålda pappersböcker utan låter författare och berättelser köra direkt in i ljudet. Där finns det pengar att hämta, ibland oerhört mycket pengar och alltid mer än för dem som ihärdigt strävar på med fysiska böcker som kan vinna fina priser men som inte ens Stefan Sauk eller Katarina Ewerlöf kan få (strömnings)fart på.
Där hittar vi de klassiska fackboksförlagen, både stora och små, liksom utgivarna av barn- och ungdomsböcker. Nya vinnare och nya förlorare alltså, var och en av större vikt och värda större offentligt intresse än våra olika äggfabrikanter.
Efter ett kvartssekel som förläggare, så vågar jag sia om att det kommer att kosta mycket pengar och en hel del blod innan alla kan skina ikapp igen
Den här typen av omkastningar har skett förr och det finns nog anledning att tro att de förlag som under inte bara de gångna tjugo år som rapporten täcker utan kanske genom det gångna seklet visat stor skicklighet i att anpassa sig efter nya produktions- och distributionsformer (liksom litterära svängningar), att de ska klara av också den här omkastningen.
Men, efter ett kvartssekel som förläggare, så vågar jag sia om att det kommer att kosta mycket pengar och en hel del blod innan alla – författare, förläggare, bokhandlare – kan skina ikapp igen, så som vi alla gjorde kring den förra toppen kring millennieskiftet.
Och under allt annat småkokar en plågsam och paradoxal motsättning: aldrig har det, säger Richard Herold, ordförande i Förläggarföreningen, betalats ut så mycket royalty till svenska författare som i dag, ändå är Författarförbundet inte nöjt.
Det är en svårförklarad och svårbegriplig diskussion som med jämna mellanrum uppmärksammats på kultursidorna för att lika snabbt försvinna igen. Alla vi som varit med ett tag vet att förlag och författare ofta varit i klinch med varandra. Men vi vet också att branschen alltid löst konflikterna, den är helt enkelt för liten för att ha råd med fundamentala bråk alltför länge. Som Sverige, ungefär. Men det kanske också är en sanning från igår.
Erik Wahlins och Svante Weylers rapport heter ”Det digitala genombrottet. Den svenska bokbranschens utveckling mellan 2003 och 2023”, och är utgiven av Svenska förläggareföreningen.
Läs mer:
Pelle Andersson: När världen krymper blir det kris för fackboken
Därför har politiken flyttat ut från bokhandeln
