Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Opera
”Kvarteret Korpen”
Musik: Jonas Forssell. Libretto och regi: Maria Sundqvist. Scenografi: Karl Svensson. Kostym- och maskdesign: Magdalena Stenbeck. Ljusdesign: Karl Svensson. Medverkande: Joakim Bäckmark, Lotte Ohlander, Andreas Landin, Anders Werner, Laura del Sol Orostica, Ethel Schelin. Orkester: Lars Ljungberg, Ola Denward, Mathias Gunnarsson, Hilda Nordkvist. Scen: Verkstan, Malmö opera. Speltid: 1 tim
Det bästa med cirkusen är att den blir av. Åtminstone om vi ska tro den hårt prövade modern i Bo Widerbergs odödliga Malmöskildring ”Kvarteret Korpen” från 1963. Allt annat är tomma ord. De åker aldrig till havet, eller till Köpenhamn – men cirkusen är verklig, och det är vår i luften. När Malmö operaverkstad nu låter denna klassiker ta musikalisk form för en ung publik ramar alltså cirkusens intåg och uppbrott in hela berättelsen, med en orkester som kommer och går medan människorna i det slitna kvarteret lever som fastfrusna.
Mamma Anna syr och städar trappor medan maken Ragnar sover ruset av sig – en drömmande Willy Loman-figur som blivit oförmögen att leva i den verkliga världen. Sonen Anders drömmer om att bli författare, ständigt med skrivboken i hand. Många nyckelrepliker känns igen från filmen, som den om lögnen om ”att göra barn” som de fattigas nöje. Andra är nyskrivna, som blinkningen till autofiktionens debatter, där mamma Anna utbrister: ”Men skriver du ner vad vi säger?”
Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” utspelar sig på ett högst betydelsebärande sätt år 1936, med Hitler på radion, olympiad i Berlin, glödande arbetarlitteratur och en skyhög barnadödlighet som skördar offer även i den konkreta handlingen. Därför är det lite knepigt att librettisten Maria Sundqvist har valt att förlägga sin handling till 1963, året då filmen kom ut. Visst finns det tidlösa teman i denna berättelse – om hopp och förtvivlan, om att stanna eller gå. Men samtidigt är den djupt förankrad i en historisk verklighet, vilket starkt påverkar möjligheten till hopp, handling och hur tanken på framtiden ser ut.
Det är i Jonas Forssells underbart jazziga musik som det här tidsgreppet ändå blir logiskt. En tajt kvartett med vibrafon, klarinett, trumpet och kontrabas sätter tonen med ett melodiskt vemod, innan vårens svängiga hopp drar i väg med oss. I nedåtgående skalor och hetsiga stigningar gestaltas berättelsens toppar och dalar, med hela modernitetens stegrande livskänsla när tåget går mot bokförlaget i Stockholm. Och när livet till slut ställs på sin spets driver en obönhörlig kromatik händelserna framför sig.
Även sångarna rör sig tydligt mellan hopp och resignation, där Joakim Bäckmarks unga och smidiga bariton står som i en skrattspegel mot Andreas Landins rusigt bullriga fadersstämma. Samma förhållande finns mellan Elsies (Laura del Sol Orostica) klockiga sopran och Annas (Lotte Ohlander) moderliga mezzo, med perfekt diktion och en energi som egentligen är för stor för den här rollen.
”Där fick han för sina drömmar. Man ska inte ha drömmar”, sjunger den bittra grannfrun (Ethel Schelin) när olyckan är ett faktum. Men problemet i denna fina och levande föreställning är att hopplösheten och det svarta missmodet aldrig riktigt fäster. Kanske har det med själva operaformatet att göra. Den tysta ödslighet som bidrog till att göra ”Kvarteret Korpen” till en konstnärlig triumf är helt enkelt svår att jazza fram.
Läs mer om opera och fler texter av Kristina Lindquist.