Innanför en grå ståldörr utan namnskylt på bor Tetiana Klymenko, 33, och hennes två söner som är 4 och 10 år gamla. Vi befinner oss i ett av Stockholms barackliknande modulhus i Örby som DN tidigare rapporterat om. Den lilla familjen hyr en lägenhet på 45 kvadratmeter för drygt 10 000 kronor i månaden. Standarden är enkel men ändamålsenlig.
– Det är väldigt lyhört, säger hon och berättar att hon ofta väcks på natten av spring i huset och barnskrik från någon av grannarnas lägenheter.
Här bor nyanlända i genomgångsbostäder i högst fem år. Under tiden förväntas de söka en mer permanent bostad på egen hand. Men det är lättare sagt än gjort, särskilt om man som Tetiana vill stanna i Stockholm och låta barnen gå kvar på samma skola och förskola.
Det finns förvisso betydligt fler lediga hyresrätter i dag än för ett antal år sedan. Men de som går att få med obefintlig kötid är i princip uteslutande nyproducerade bostäder med ännu högre hyror än i modulhusen.
– Jag hittade en lägenhet med förstahandskontrakt. Men hyran var 13 000 kronor för en etta på 39 kvadratmeter, vilket inte riktigt går för oss, säger hon.
Dessutom finns ofta inkomstkrav som kan vara svåra att nå upp till när man likt Tetiana Klymenko är ensamstående förälder.
Ett annat alternativ är att hyra i andra hand, men även där är hyrorna ofta höga och det finns oseriösa aktörer. Vid ett tillfälle lockades hon av en lägenhet med till synes överkomlig hyra, men drog sig ur när krav om två månaders förskott kom upp på bordet.
– Jag ringde och berättade för en kompis som sa ”nej, betala inte, du kommer inte att få tillbaka pengarna”. Jag lyssnade på henne så det blev inget med den.
Anna Mölgård, bostadssamordnare för nyanlända i Stockholms stad, har förståelse för problematiken men säger samtidigt att de flesta ändå lyckas hitta ett eget boende i sinom tid. När man som nyanländ tecknar hyreskontrakt för genomgångsbostaden är det rutin att man får hjälp att ställa sig i Bostadsförmedlingens kö, påpekar hon.
– Det är inte alla kommuner som låter nyanlända bo i en genomgångsbostad i fem år. Har man stått merparten av den tiden i bostadskö har man ändå en god chans att få en bostad, säger Anna Mölgård.
Tetiana och hennes familj kom till Sverige från de mest krigshärjade delarna av östra Ukraina hösten 2022. Efter att ha flyttats runt till olika platser i landet fick de en temporär bostad i Stockholmsförorten Rågsved, i ett gammalt servicehus som kommunen tillfälligt upplät till ukrainska flyktingar.
Men i våras kom ett brev om att de måste flytta till ett modulhus i Grimsta med avsevärt högre hyra.
– Jag lyckades byta med en granne så att vi kunde flytta hit till Örby istället. Då behövde vi inte byta skola och förskola, säger Tetiana.
Ändå skulle hon gärna hitta en ny lägenhet. Dels eftersom hon inte tycker att miljön kring modulhusen är bra att växa upp i. Dels eftersom det skulle underlätta integrationen i det svenska samhället, menar hon.
– Jag var på besök hos en kollega och insåg då att det ibland kan vara svårt att integreras i samhället, eftersom vissa grannar inte följer reglerna. Barn som är ute och leker utan vuxna sent på kvällen, skräp som inte sorteras och rop efter klockan tio på kvällen. Om man går en promenad i ett område där svenska familjer bor, är det däremot tyst och lugnt.
För att ha råd med hyra, mat och andra utgifter arbetar Tetiana deltid på ett äldreboende på Lidingö, parallellt med språkstudierna på SFI. Drömmen är att kunna stanna i Sverige och utbilda sig till undersköterska. Men framtiden är oviss. EU har förlängt massflyktsdirektivet till mars 2027 men vad som händer därefter återstår att se.
– Tidigare brukade jag säga att jag inte tycker om stora städer, men nu kan jag med säkerhet säga: Jag tycker mycket om Stockholms liv och rörelse. Och även om inte alla människor här är särskilt vänliga, skulle jag ändå vilja bo här, säger Tetiana Klymenko.
Läs mer:
Tio år efter flyktingkrisen – Stockholms modulhus blev dyra boenden för nyanlända
Skifte på hyresmarknaden – från bostadsbrist till tomma lägenheter
