Kapitalismen löper nu amok. Världens rikaste man ställer upp helhjärtat bakom en struntpratare som blir USA:s nästa president. I belöning förväntar sig rikemannen en plats i den politiska maktens centrum. Det räcker alltså inte med den makt rikedomen ger honom, inte heller den makt över människors tankar som han skaffat sig genom att köpa Twitter som i hans händer blivit X och som omformats till en megafon för reaktionära tankar.
Det är helt naturligt att börsen jublar efter presidentvalet. Nu kommer hinder elimineras, kostsamma omställningar ställas in och eftertänksamma politiker bli maktlösa. Kapitalets triumfvagn kommer att föras i rasande fart över jordklotet. Inte ens en slav, viskande sitt momento mori, får plats på vagnen.
I Ryssland slickar sig Vladimir Putin om munnen som en gräddstinn katt. Den här gången behövdes väl knappast hans hjälp för att vinna valet. Själv kommer han ett stort steg närmare segern i sitt anfallskrig mot Ukraina. Sneglar han inte redan mot Moldavien?
Det är sant som Jamaica Kincaid säger (DN 9/11) att USA nu också fått sina oligarker. Högt ovanför folkets huvuden kommer de från januari 2025 att styra världens mäktigaste land. Presidenten komma att babbla lika ohämmat som osammanhängande medan hans närmaste medarbetare, med Elon Musk i spetsen, kommer att montera ner the deep state och låta menlösa jasägare administrera riket.
I denna hemska nya värld är mödosamt förvärvad kunskap inte värd något om den inte snabbt och elegant kan omsättas i pengar. I allt annat kommer gamla vidskepelser att få fritt fram. Hör man inte redan rösterna som ropar att dagens fruktansvärda orkaner inte alls har med atmosfärens uppvärmning att göra. Nej, det är Guds straffdom över syndfulla människor som tillåter aborter, homosexualitet och annat som bryter mot urfädernas moral. (Varför ovädren också drabbar de bästa republikaner förblir dock utan förklaring.)
Inte bryr sig väl Musk eller Trump om de moralpredikande gudsmännen. Men den kristna högern är ett nödvändigt stöd för deras projekt. I de amerikanska bönehusen är det inte kärlekens budskap som förkunnas utan hatets, de nattståndna fördomarnas och föraktets. Vem kan vara deras herde om inte Donald Trump?
En pytteliten motsvarighet till denna röststarka höger finns i Ebba Buschs kristdemokrater. Säkert förväntade hon sig större framgångar när hon gjorde om sitt parti. Men nu får hon nöja sig med en del av den svenska regeringsmakten, och det är ju inte så lite.
Ulf Kristerssons moderater är fortfarande den oförvanskade kapitalismens parti i Sverige. Kristersson bereder väg för den stora triumfvagnen också här. Se hur han gynnar den svenska försvarsindustrin för sin upprustning. Se hur han under sin klimatpolitiska reträtt ändå försöker gynna den krympande del av näringslivet som inga klimatåtgärder har. Se hur han favoriserar den ekonomiska rationaliteten på det mänskliga förnuftets bekostnad. Den framtid som han har i sikte är lika kort som börsnoteringarna.
Men hur ska vi som sätter det mänskliga förnuftet framför den ekonomiska rationaliteten nu agera? Jag tvekar att ställa frågan. När jag föddes regerade ännu både Adolf Hitler och Josef Stalin, jag minns knivskarpt fredsslutet 1945 liksom både Korea- och Vietnamkrigen, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, för att inte tala om Murens fall, morden på Olof Palme och Anna Lindh och mycket annat. Varför skulle jag ha något att säga om den tid som börjar 2025?
Mitt enda svar är att jag känner oro för den framtid som sträcker sig långt bortom mitt eget liv. Det är den tidens människor jag är orolig för, inte för mitt eget liv.
Kanske ser det ut som en undanmanöver om jag här nämner namnet Karl Marx. Men Karl Marx var den store kritikern av kapitalets växande makt, och det är just därför som han kan ha något att säga också om det som för honom var en avlägsen framtid. Han klargjorde bättre än någon annan kapitalets utveckling under industrikapitalismens stora expansionsskede. Då var ännu motståndet mot dess framfart splittrat och svagt, men den arbetarrörelse som han i hög grad inspirerade till etablerade sig under en tid som en jämbördig motpart till kapitalet. Då hade vi i de favoriserade delarna av världen ett samhälle som var så mycket jämlikare än både tidigare och senare.
Kapitalismen kunde visserligen tvärtemot Marx förväntningar både svälja och frodas av nya produktivkrafter, som elektriciteten och den kemiska industrin. Dess kraft var obruten när det var dags för ett ännu större språng som blev lika omvälvande som en gång industrialismen, nämligen datorernas, internets och de sociala mediernas genombrott. Det är en historia som ligger oss nära i tiden, ja vi har den in på kroppen.
Det är under denna historia som gårdagens jättar i näringslivet tycks ha krympt i jämförelse med de nya produktivkrafternas heroer, som Microsoft, Apple, Amazon, Alibaba, Tesla, Meta och många andra. De flesta av dem tycks syssla med lättviktiga ting och inte järnbalkar, cement eller ens tv-apparater. Vad väger Microsofts eller Apples mjukvaror eller Metas sociala medier?
Men rikedomar ger de, ja aldrig tidigare skådade rikedomar.
Och vi, vad gör vi? Vi är många som ser en skriande kontrast mellan världens växande elände och vårt eget privata, ofta ganska idylliska liv. Men kanske är det i detta liv som vi måste börja, helt enkelt genom att söka vägar ut ur det enskilda ut i det allmänna och genom att då visa hur hotat just vårt privata liv är i den tid som är vår.
Vägen till en mäktig ny proteströrelse ter sig lång. Har vi inte förlorat sinnet för det gemensamma när vi framför allt blivit konsumenter, hänvisade till promenader mellan bergen av varor? Individualism kallas det; men de konsumerande individerna är varandra lika som bär. Det enda som förenar oss är den vilsna vandringen mellan de överlastade reolerna.
Men den arbetarrörelse som växte fram under industrialismens stora tid var helt oförutsedd. Över huvud kan vi inte förutskicka vad människor kommer att göra av sin situation. Hur kan en fåntratt som Donald Trump bli president? Hur kan den bisarre Jimmie Åkesson vinna ställningen som den svenska regeringens nödvändiga stöd och därtill inspiratör för dess invandrarfientliga politik.
Kan vi inte tänka oss en positiv motrörelse, riktad till lika delar mot den ohämmade kapitalismen och den rasistiska människosynen?
