År 1914 har försvunnit ner i det förflutnas stora mörka gap. Men min far mindes krigsutbrottet så länge han levde: kyrkklockorna som ringde och de utländska turisterna som brådstörtat lämnade badorten Båstad.
På senare tid har jag tänkt mycket på första världskriget. Det är en av de stora vattendelarna i Europas historia. Under decennier hade kontinenten levt i ett framgångrus. Allt hade pekat mot en strålande framtid, kulturen blomstrade, vetenskapen och tekniken erövrade ständigt nya territorier, och européerna hade med en blandning av hänsynslöshet, brutalitet och skicklighet lagt under sig främmande världsdelar.
Men de europeiska stormakterna kapprustade. Allt smartare, allt dödligare vapen sågs som en av aspekterna på framstegsprocessen. Samtidigt frodades nationalismen, den hejdlösa självöverskattningen och föraktet för grannarna.
De allt aggressivare rustningarna var själva motorn i processen. Det stora kriget tycktes till sist omöjligt att stoppa. I slutet av en strålande vacker sommar bröt det ut. Många människor vrålade av glädje – nu skulle man visa sin egen överlägsenhet!
När kriget hopplöst körde fast svalnade entusiasmen och övergick i leda och förtvivlan. Många miljoner unga män dödades i striderna, fler sårades. Aldrig mer krig, sa man men öppnade samtidigt vägen mot andra världskriget.
I dag är vi återigen inne i en galen rustningshets. Miljarder efter miljarder kastas in i krigsindustrins stora gap. Militärens ord väger tyngst – generalerna kan med en handrörelse sätta stopp för allt som skulle gynna klimat och miljö.
Hela samhället brutaliseras. Lagarna skärps, fängelserna är överfulla. Flyktingar ska kastas ut ur landet. Åldringar förtvinar på sina vinstdrivande boenden.
Och tryckfrihetens begränsas, av hänsyn till rikets säkerhet. Lag efter lag sätter allt snävare gränser för dem som skriver. Visselblåsarna, nyss så hyllade, kommer att få det svårt i framtiden så snart de rör sig i närheten av sådant som inte bara är internt svenskt. Fängelsedörrarna öppnas för den som ägnar sig åt ”utlandsspioneri”, varmed menas allt som anses äventyra Sveriges internationella relationer. Det är straffbart redan att röja ”hemlig uppgift i internationellt samarbete”. Sveriges Radios avslöjande att Sverige planerar vapenproduktion i den svartsolkade diktaturen Saudiarabien hade med den nya lagen betraktats som straffbart enligt en jurist som varit med om att utforma den.
Vad var det till exempel som Ulf Kristersson gick med på när han efter idogt fjäskande för Erdogan lyckades få in i Sverige i Nato?
Jag har påmints om denna sorgliga utveckling när jag läst Alexandra Franzéns populärvetenskapliga verk ”Sanningen skall göra er fria” (Bokförlaget Atlas). Boken är lika välskriven som väldokumenterad och tecknar en utveckling i både Sverige, USA och Europa som börjar med Pentagonrapporten 1971 och avslutas med Snowdenaffären i vår nutid. Ja, den rymmer också en viktig epilog där dagens oroande utveckling tecknas.
Före Pentagonrapporten rådde ett slags fredstillstånd mellan press och myndigheter. Dagens Nyheter valde 1964 att i samförstånd med en hög militär förtiga ett avslöjande om att Sverige spionerat på Sovjet för USA:s räkning. Med IB-affären, Guillou och Bratt, blev det annat ljud i skällan. Men då hade redan Daniel Ellsberg i USA avslöjat de amerikanska regeringarnas skumma hantering av Vietnamkriget. Det blev murbräckan. 60-talets frihetsvind svepte in och blåste bort diverse skumraskaffärer i USA, Sverige och andra länder.
Men nu har vi tvingats in i okunskapens mörker igen. Frågorna hopar sig. Vad var det till exempel som Ulf Kristersson gick med på när han efter idogt fjäskande för Erdogan lyckades få in i Sverige i Nato? Det är oroväckande att han nu ligger så pinsamt lågt när det gäller fallet Joakim Medin. Har han lovat Erdogan för mycket?
Jonas Gummesson sätter fingret på en öm punkt i artikeln ”Vad är Säpos roll i fallet Joakim Medin?” (DN 29/4). Var det Säpo som underrättade sina turkiska kolleger om Medins journalistiska verksamhet?
Ja, man beskylls för att vara ”Putinkramare”
Vi kommer inte att få veta, och det är just denna påtvingade okunskap som är så svåruthärdlig. Hur kommer journalistiken att utvecklas nu? Kommer tidningar att våga rapportera fritt om Turkiet och andra mäktigas länder i Nato? Kan det till sist bli farligt att avslöja alla Trumps galenskaper, åtminstone så snart de gäller utrikes- och försvarspolitik?
De stora politiska partierna tycks stå fast bakom den ytterligt försiktiga, för att inte säga fega linjens politik. Det enda man kan hoppas på är en mäktig folklig opinion mot både rustningshysterin och hemlighetsmakeriet. Denna opinion har hittills tystats så snart den stigit till en viskning, den anses gå Putins ärenden. Ja, man beskylls för att vara ”Putinkramare”.
Det är nonsens. Putin är en ytterst obehaglig figur, till hälften KGB-agent, till hälften ett barn av den vansinniga råkapitalism som efter Sovjets fall orkestrerades av en rad västliga ekonomer, däribland svensken Anders Åslund. Resultatet blev en rad ryska oligarker. Putin blev en av dem men därtill efterträdare till den nyliberale alkoholisten Jeltsin som president.
Vad Putin gör i och mot Ukraina är oförlåtligt och måste stoppas. Det enda trösterika är att Rysslands militära insatser hittills knappast varit imponerande. Men det är klart, Ryssland är ett stort land, och så länge oljan favoriseras av de flesta länder trots bättre alternativ kommer Ryssland att ha en säker inkomstkälla.
Är skumraskälskarna och krigshetsarna ofrånkomligen våra dagars segrare?
Dock kan Ryssland ensamt inte motivera denna väldiga upprustning. Bakom Ryssland tornar Kina upp sig, och Kina satsar till skillnad från både Ryssland och västvärlden på framtidens teknologier som vind och framför allt sol. Det är inte av idealitet, Kina saknar egna oljetillgångar men den breda teknologiska utvecklingen gör landet till ett verkligt framtidshot. USA och Europa krälar fortfarande omkring i oljan i smutsig nostalgi.
Men militärmakten Kina är ännu långt underlägsen USA och USA leds fyra år framåt av Donald Trump. Detta faktum överskuggar i dag allt annat. Trump har de bästa relationer till Putin, hans bisarra fredsförslag gynnade i högsta grad Ryssland på Ukrainas bekostnad, och han tycker illa om EU. Det är den omedelbara anledningen till EU:s rustningsiver.
Men har något land någonsin rustat sig till fred? Ju mer skrämmande militärmakter desto större risk för tändande gnistor.
Den stora frågan är hur utvecklingen mot en allt brutalare värld ska kunna brytas. En scen som domineras av figurer som Putin, Trump och Xi Jinping väcker inte mycket hopp. Men är det inte just hoppet som återstår för vettiga människor?
Det är främlingshatarna som har initiativet nu. Men är de oövervinnliga trots sina svaga förvirrade argument? Är skumraskälskarna och krigshetsarna ofrånkomligen våra dagars segrare?
Var det någon som viskade ordet fred? Någon som satte samman det med ordet förnuft?
Rösten är så svag att den knappt hörs. Men den finns där.
Läs mer: Jonas Gummesson: Vad är Säpos roll i fallet Joakim Medin?
