Något måste göras åt klimatet. Kraftfulla åtgärder krävs för att vi ska kunna undvika en katastrofal framtid.
Detta är enligt opinionsundersökningar vad en majoritet av svenska folket vill. Till och med Tidöregeringen fogar sig. Några decennier framöver ska koldioxidutsläppen sänkas till nivåer som enligt vetenskapen är tolerabla, säger Romina Pourmokhtari.
Men hur går detta ihop? Regeringen har konsekvent arbetat för att tvärtom förvärra situationen. Med dess politik har Sverige blivit en värsting i Europa. Kristersson och hans gäng sänker bensin- och dieselpriser, slopar flygskatten och försvårar omställningen till vind- och solenergi.
Och lockades inte en majoritet av svenska folket att rösta på Tidölaget med dess löften om billigare fossila drivmedel?
Kort sagt: Här och nu ska livet bli billigare för bilisterna. Men på lång sikt ska vi alla göra det vi måste för att även våra barnbarn ska kunna leva ett drägligt liv.
Inför denna märkliga inkonsekvens kommer jag att tänka på ett begrepp som den gamle Lundafilosofen Hans Larsson skapade i en bok som heter ”Platon och vår tid”. Boken kom ut 1913 men den ingick i grundkursen i filosofi ännu i slutet av 50-talet i Lund. Begreppet är perspektivkonst och det är en förmåga som Larsson tillskriver Sokrates. Sokrates lyckas enligt Larsson höja sig över dagens käbbel och se de stora sammanhangen.
Vi vet att i perspektiv ter sig alltid det som ligger nära större än det som är avlägset. Det är lätt att låta dagens pris vid pumpen skymma de fasor som väntar med ett ohämmat bruk av bensin.
Så mycket i vår tillvaro präglas en kortsiktighet. Dagens njutning är oemotståndlig trots hälsofaror. Så har det alltid varit, men trots framtida hot är kortsiktigheten i dag norm. En stor del av varuberget i snabbköpet hamnar på sophögen om några dagar. Ett företag på börsen har siktet inställt på kvartalsrapporten och inte på en avlägsen framtid. Och politiken? Tiden fram till nästa val. Det som ligger längre bort är bara föremål för vaga utfästelser.
Den nuvarande svenska regeringen tänker enbart diffusa tankar om tiden efter 2026. Men kärnkraften kan inte vänta till dess – Kristersson lovar att starta bygget genast.
Kanske tror han att han därmed ska ge sken av ett visst engagemang i klimatfrågan. Det är typiskt att han då väljer kärnkraften – tyngst och farligast och i särklass dyrast. Med kärnkraften ska han fördyra folks elräkningar under många år framöver. Och avfallsfrågan? Måste lösas i en obestämd framtid.
Men kärnkraften ska inte som vindkraften förstöra havsutsikten för hans trogna väljare på solsidan. Deras öron ska inte störas av andra oljud än de som bilar och flygplan ger ifrån sig.
Vad gör man då med solenergin? Den tiger man om – den är bara alltför löftesrik.
Tomas Kåberger är en av våra främsta energiexperter. När regeringen Kristersson tillträdde måste Kåberger lämna Vattenfalls styrelse eftersom hans sakkunskap störde regeringens planer. Men Kåberger ger inte upp. I Dagens ETC (29/9) påpekar han hur mycket sämre och dyrare kärnkraften är än vind- och i synnerhet solenergin.
Kärnkraftsförespråkarna, brända av fadäserna i Finland och på andra håll, brukar trösta sig med att Kina bygger kärnkraft. Kåberger replikerar att Kina samtidigt bygger ut solkraften tusen gånger snabbare.
Kort sagt, det är allt annat än långsiktighet som styr regeringen Kristerssons energipolitik. Finns det ekonomiska intressen som ska tillfredsställas? Det måste vara så. För landets och för vanliga människors ekonomi är kärnkraften till stor skada.
Situationen hade varit mer löftesrik om det funnits en slagkraftig opposition med djärva framtidsplaner. Men nej. Även där tycks man främst sysselsatt med tänkbara marginalvinster inför nästa val. Bordet är annars dukat för en motsvarighet till Tidöavtalet fast tvärtom. Regeringspartierna accepterar att sitta i samma båt som Sverigedemokraterna, ja låta dem styra centrala politikområden. Men vänsterut är man desto mer finkänslig. Det är som om man glömt det politiska kaos som ofta rådde mellan 2014 och 2022.
Det är här som perspektivkonsten borde komma in. Genom den kan man inse att de närmaste åren visserligen är viktiga men att det som kommer därefter är ännu viktigare. Man bygger inte en framtid enbart på ett valresultat utan framför allt på distinkta föreställningar om en framtida politik. Ämnena står ju i kö: klimatet, kulturen, folkbildningen, vården, skolan… Och därtill ännu svårare ämnen: en kriminalvård som höjer sig över Sverigedemokraternas primitiva hämndideologi, en bostadspolitik som befrämjar sammanhållning mellan alla människor, ett försvar som inte hemfaller åt militarismens råhet och dumhet, och sociala medier som inte längre än underkastade Elon Musk eller Mark Zuckerberg eller det kinesiska kommunistpartiet.
Och givetvis en större jämlikhet ekonomiskt, socialt och politiskt. Beskatta miljardärerna hårt!
Vi har en lång väg att gå, och jag kan stundtals finna det märkligt att jag, en gammal man, talar så mycket om en framtid för människor som är unga nu. Men det är det underbara med mänskligt liv att det sträcker sig långt, långt både bakåt och framåt. Vi kan fortfarande läsa Platon och Goethe och Kafka, och vi kan förfäras av det förflutnas alla tyranner och glädjas åt dem som gjorde världen bättre. Men det finns också mängder av kalkyler som talar om en möjlig framtid och visioner om andra typer av samhällen.
Vår samtids ledare tycks vilja stänga in sig i ett nu utan vare sig inspiration från det förflutna eller planer för en avlägsen framtid. Vi måste jaga ut dem ur deras självförvållade blindhet.
Läs andra texter av Sven-Eric Liedman
