Politik är att vilja, påpekade en gång Olof Palme. Men gäller det fortfarande? Jag blir tveksam när jag betraktar det svenska politiska landskapet 2025. Särskilt bekymrad blir jag över det stora oppositionspartiet, det som en gång också var Olof Palmes parti. Vad vill man? Vad är det för ett Sverige som ska ta form efter valet 2026?
Miljardrullningen till försvaret har man ingenting emot. Allt annat får ge vika när krigsmakten vill ha mer. Ett sjukhem eller en skola är ingenting mot en blänkande ny kanon.
Och landets stängda gränser ska förbli stängda. Vad spelar en åldrande befolkning och en sjunkande nativitet för roll? Låt behoven inom vården säkras upp av samhällets arbetslösa! Det sista är ett förslag som är helt orealistiskt. Kan en byggjobbare snabbt skolas om till att byta blöjor? En målare assistera vid en operation? Och hur går det sedan när konjunkturerna vänder?
När det gäller den ödesdigraste av alla frågor, klimatet, har man inte mycket att säga. Ja, man kan vara försiktigt kritisk mot regeringens slapphet, men några egna genomgripande initiativ är det inte frågan om. Det är inte en stor väljarfråga, sägs det.
De andra partierna håller uppenbarligen med, med ett undantag, Miljöpartiet – men det är självklart, det säger redan partinamnet.
Klimatet är i dag inte en fråga som man vinner val på. Men är det otänkbart att politiker påverkar opinionen? Ja, skapar nya opinioner?
Detta är den avgörande frågan: att skapa opinioner och inte bara följa dem. En gång när folkhemmet byggdes upp fanns det en stark ambition att få människor att föreställa sig möjliga vägar till ett nytt och bättre samhälle. Tänk alla dessa djärva reformer som måste få tillräckligt stöd i väljarkåren. Vanligt folk fick nya idéer om vilket liv de skulle kunna leva. 8 timmars arbetsdag! Betald semester! Jämlik sjukvård! Bättre villkor för kvinnor! Kommunal barnomsorg!
Och slippa borgarklassens förakt.
Våra spontana föreställningar om ett annat samhälle är vanligtvis ganska diffusa. Vi vill ha det bättre, javisst, men hur? Vi vill undvika faror, men hur? Vad måste vi försaka för att uppnå det ena eller det andra?
Men är det inte politikernas uppgift att tänka långt framåt, in i ett samhälle som enligt deras ideologi är bättre än det nuvarande?
Politikerna är som vi alla indränkta i opinionsundersökningar. Vi vet vad folk tycker om snart sagt allting som kan tänkas ha med politik att göra, och vi kan följa skiftningarna vecka för vecka.
Det är självklart att partiernas kanslier följer siffrornas svängningar med andlöst intresse. I slutändan är det resultaten i nästa val som de kan ge en fingervisning om.
Men det är en annan sak att låta sig styras i sin politik av opinionernas skuggspel.
Låt oss bara ta klimatförändringarna. De är inte bara påfallande; i många fall blir de redan ödesdigra. Vägar och järnvägar i Ångermanland rasar efter oavbrutna störtregn. Och i mer utsatta länder dör människor av värme, av vattenmassor, av torka.
Tanklösa politiker väljer den korta sikten. I det läge som råder i dag gör de sannolikt rätt. Valet öppnar en framtid på fyra år, inte ett sekel. Låt oss festa på bensin i fyra år. Sedan får vi se.
Botemedlen är också välkända. Framför allt måste oljan fasas ut. Det finns ingen saklig anledning att hålla fast vid detta gamla drivmedel. Problemet med oljan är att den är nödvändig för många makthavares makt och rikedomar. Ryssland och Iran och Venezuela, javisst, men också USA – och Norge. Även i ett land utan egen olja som Sverige har ledande politiker svårt att säga nej till oljan.
Och vanligt folk blir lyckliga om de kan köpa lite billigare bensin. Bidrog inte löftet om sänkta priser vid pumpen till Tidöpartiernas seger vid valet 2022?
Men samma människor är uppriktigt oroliga för klimatet och efterlyser politiska initiativ. Opinionsundersökningar är entydiga: på kort sikt gillar man billig bensin, på lång sikt kräver man kraftåtgärder för att ge barnen och barnbarnen en dräglig tillvaro.
Men tanklösa politiker väljer den korta sikten. I det läge som råder i dag gör de sannolikt rätt. Valet öppnar en framtid på fyra år, inte ett sekel. Låt oss festa på bensin i fyra år. Sedan får vi se.
Men vad säger att det måste vara så? Varför måste politiker anpassa sig efter denna kortsiktighet? Det gjorde de inte för hundra eller ens femtio år sedan. Då var de i färd med att bygga ett samhälle, inte att stryka de kortsiktiga medhårs.
Passiviteten är ett exempel på politikens reträtt.
Det finns också exempel på hur politiker liksom vi andra har galna föreställningar om det samhälle vi lever i. Det blir jag påmind om när jag läser sociologen Johan Alfonssons lilla bok ”Vad hände med arbetarklassen?” (Arkiv förlag). Det finns bland politiker en inbiten föreställning om att medelklassen i Sverige får det allt sämre och snart är som arbetare.
Alfonsson visar med siffrors exakthet att detta inte stämmer. Det är arbetarna som kommer på efterkälken. Avståndet till medelklassen har ökat. I svagtider som vår blir det särskilt påtagligt. När inflationen skenar är de längst därnere som förlorar mest.
Alla mått är till arbetarklassens nackdel. Till och med skillnaden mellan en tjänstemans och en arbetares livslängd har ökat drastiskt.
Och högt ovanför alla de andra svävar de riktigt rika, de stora kapitalägarna.
Men måste man acceptera den rådande spelplanen? Kanske kan man förändra den?
Det är kort sagt ett samhälle som måste få en socialist att sjuda av verksamhetslust. Men vad händer? Man stirrar sig blind på det faktum att kampen om regeringsmakten avgörs av hur medelklassen röstar.
Ja, regeringsmakten är viktig. Men måste man acceptera den rådande spelplanen? Kanske kan man förändra den?
Vid sidan av klimat och miljö är politikens mest angelägna fråga den snabbt växande ojämlikheten. Vissa åtgärder förefaller ofrånkomliga, till exempel en progressiv skatt på förmögenheter. Jo, jag vet, det är politiskt omöjligt i dag. Men dagens situation får inte vara måttstocken för all politik.
Även för hundra år sedan var de ekonomiska skillnaderna i samhället bråddjupa. Under ett antal decennier minskade de. Nu har de skenat igen, under mer än 40 år.
Politiken har blivit mer maktlös i vår tid. Men måste det vara så?
Läs fler texter av Sven-Eric Liedman
