Vad är naturen? Jag tittar ut genom fönstret och ser ängen och gräsmattan och buskarna. Ja, det är väl naturen, allt det där gröna.
Men mina händer som rör sig över tangentbordet – är inte mina händer också natur? De har en gång vuxit fram lika självklart som grenarna på almen därute. Detsamma gällde mitt huvud, och i mitt huvud finns det som allra mest är jag – mina ögon, öron, näsa och mun och den där hjärnan som skapar sammanhanget i mitt liv.
I Baruch Spinozas ”Etik”, tredje boken, står det att de flesta ”tycks betrakta människan som en stat i staten”. Men så är det inte: säger Spinoza. Hon är en del av den natur som enligt honom också är Gud. I slutet av 1600-talet då Spinoza levde var det en ytterst ovanlig uppfattning. Ja, hans tes var inte bara skandalös utan livsfarlig. Spinoza publicerade inte själv sin ”Etik” utan den kom postumt.
Den självklara uppfattningen inom kristendomen liksom inom judendomen och islam var och är fortfarande att människan är Guds avbild. Gud har visserligen skapat henne liksom allt det andra, men han har satt henne att härska över resten av skapelsen.
I maktens ögon var Spinoza djupt förgriplig
Det är fortfarande en tes som hamras i oss i dag. Kapitalismen ställer människan utanför naturen. Naturen är bara material för vår företagsamhet. Som människor står vi över allt det där gröna liksom det som finns i jordens (eller planeternas!) innandömen.
Den dystra sommaren 2024 har jag ägnat mig åt att studera Baruch Spinoza. Det kan låta som verklighetsflykt. Men nej, så är det inte. I vår tid framstår Spinoza som en förebild och ett manande exempel. Hans samtid var liksom vår full av vidskepelse och intolerans. Repressionen var hård. En av Spinozas åsiktsfränder dog i fängelset efter att ha publicerat en skrift i hans anda. Spinoza publicerade en av sina egna skrifter anonymt. Den hette ”Tractatus theologico-politicus”, alltså ”Teologisk-politisk avhandling”. I maktens ögon var den djupt förgriplig.
Tidigare hade han skyddats av att med tidens beteckning vara en ex-jude. Han hade nämligen uteslutits ur sin församling, och inte heller kalvinister eller katoliker kunde ställa honom till svars. Men i slutet av hans korta liv (han dog 1677, bara 44 år gammal) höll Nederländerna på att förlora sin unika tankefrihet när monarkisterna kämpade till sig makten med en växande intolerans i sitt släptåg.
Spinoza levde alltså i en tid av tilltagande skymning, liksom vi.
Den som i dag vill bekanta sig med Spinoza kan läsa Ian Burumas eleganta lilla biografi ”Spinoza: Freedom’s Messiah” (2024). Men den verkliga djupdykningen kräver den oförtröttlige brittisk-amerikanske idéhistorikern Jonathan I. Israels 1300-sidiga ”Spinoza: Life & legacy” (2023). Den har jag ägnat några sommarmånader åt att ta mig igenom. Den rymmer många utvikningar och otaliga detaljer, men läsaren får också en helhetsbild som är inspirerande. Buruma är för övrigt påverkad av Israel och då i synnerhet av det mäktiga opus om upplysningen i tre band (2001–2011) som tidigare gjort Israel känd. Framför allt ansluter han sig till Israels omstridda men fruktbara tes att Spinoza är den store pionjären för vad Israel kallar den radikala upplysningen, till skillnad från den måttfulla och försiktiga (”moderate”).
Religionen får alltså inte ha någon egen åsikt om verkligheten – heliga skrifter och religiösa traditioner har där ingen talan
En huvudtes hos Spinoza är att filosofin (och därmed all vetenskap) radikalt måste skiljas från religionen. Religionen får alltså inte ha någon egen åsikt om verkligheten. Heliga skrifter och religiösa traditioner har där ingen talan. Präster ska inte ha något inflytande över världsbilden.
För Spinoza är också politiken ett kunskapsområde (en del av naturen!) och inte heller där kan religionen komma med några direktiv om hur stater ska styras. Själv hyllar Spinoza republiken och kommer i slutet av sitt liv att ta ställning för en demokratisk ordning, något som framgår av hans sista, ofullbordade skrift, ”Tractatus politicus” (Avhandling i politik).
Detta är för sin tid extremt radikala ståndpunkter. Men han var inte alldeles ensam; det fanns en och annan som redan tidigare prövat åtminstone liknande tankegångar, och själv var han omgiven av en liten krets av likasinnade, hans ”sekt” som fienderna kallade den. Den samlades ofta hemma hos filosofen för att samtala. Spinoza var bara en like bland likar, men den mest originelle och nydanande.
Spinozas radikalism kom att skrämma de filosofer som vi normalt främst förknippar med upplysningen, till exempel John Locke och Voltaire. Locke krävde religiös tolerans inom vissa gränser; katolikerna var farliga i England, för att inte tala om mosaiska bekännare. Hans trogne efterföljare Voltaire följde honom i spåren. Trots sitt hat mot den katolska kyrka som härskade i hans hemland Frankrike såg Voltaire med förskräckelse på Spinozas grundteser. Så långt ville han inte själv gå. Religion behövdes för goda seder. Vanligt folk skulle urarta utan den. Och en Gud hade skapat världen men brydde sig sedan inte om den.
Hans texter är kanske inte lätt tillgängliga för alla – men hans tankar är det
Det var först med Dénis Diderot som någon upplysningstänkare anammar Spinozas radikalism med hull och hår. Snart gör också Markis de Condorcet och många andra detsamma.
Det är inte av en slump som Spinoza och hans radikala upplysning aktualiseras i 2020-talets värld. Han var den förste av upplysningens pionjärer och förblev den radikalaste. I dag släcks ljusen i vår värld ett efter ett – då behövs Spinoza än en gång. Hans texter är kanske inte lätt tillgängliga för alla. Men hans tankar är det.
Visst fanns det områden där han var blind. Det gäller främst hans kvinnosyn. Där var han fördomsfull. Man kan säga att hans samtid var sådan. Men det fanns faktiskt redan mycket framstående kvinnor, till och med filosofer. Ann Conway från England var den främsta. Hon var ett år äldre än Spinoza och hennes världsbild var inte så helt olika hans.
När det gäller religionen har den andra kvaliteter än de som Spinoza kunde se i sin samtid. När den lämnar vetenskapen ifred och inte tror att den kan ge några speciella riktlinjer för politiken återstår så mycket av mänskligt liv att många kan finna stöd i dess toleranta varianter. Men detta var svårare att se på Spinozas tid.
På andra sätt är den pågående Spinozarenässansen ytterst välgörande. Hans radikala upplysningstänkande behövs i 2020-talets värld.
Läs fler texter av Sven-Eric Liedman här, tillexempel ”Extremhögerns segersvit är bruten” eller ”Går det verkligen att lita på Liberalernas kovändning i skolfrågan?”
