Den svenska bostadspolitikens stora riktlinjer drogs för länge sedan, med början i 1930-talet folkhemsbygge. Därför är det svårt att göra några stora kursändringar.
Ändå är det kanske just ett slags paradigmskifte som skulle behövas.
Det säger Essi Eerola som är rådgivare vid avdelningen för penningpolitik och forskning vid Finlands Bank, den finländska riksbanken.
Eerola, med en bakgrund som forskare, har specialiserat sig på frågor om bostadsmarknaden, och följer aktivt med svensk bostadspolitik.
– I Sverige har man universalismen som en bärande bostadspolitisk idé, medan man i Finland haft en mer selektiv och marknadsorienterad syn på bostadspolitiken. På sätt och vis kan man säga att bostadsmarknaden i Finland är mer en marknad än vad den är i Sverige.
Det illustreras bland annat av att man i Sverige köper en bostadsrätt i en förening, medan man i Finland köper en bostadsaktie i ett bostadsaktiebolag.
Trots att de nordiska länderna på många sätt liknar varandra är variationerna stora när det kommer till bostadspolitikens grundläggande idé.
– I Finland har man gått in för att skapa samhälleliga strukturer som stöder de grupper som verkligen behöver stöd för att ha ett boende, säger Eerola.
I Sverige däremot har man gått in för att omfamna alla.
– Universalismen som idé är vacker men den fungerar sällan så som man tänkt sig.
Så medan Sverige historiskt satsat på att bygga bort bostadsbristen genom storskaliga samhällsdrivna program, har reglering i Finland handlat om att lösa specifika problem, som hemlöshet och bostadsförsörjning för låg- och medelinkomsttagare.
Därför är det också lätt för en finländare att köpa eller hyra en lägenhet var som helst i landet. Gränsen sätts i princip endast av ens förmåga att betala hyra eller amortera ett bolån. Tillgången på bostäder är sällan ett problem.
Sin bostad får man i regel hyra ut fritt, till ett pris som bestäms av marknadens allmänna hyresnivå.
– Den fria hyressättningen innebär också att det i Finland blir mer intressant för en bostadsägare att hyra ut bostaden.
Den selektiva bostadspolitiken innebär enligt Eerola också att det inte lika lätt uppstår segregerade bostadsområden i likhet med dem i Sverige.
På grund av de ekonomiska och finansiella kopplingarna mellan de nordiska länderna skulle en omfattande realisering av riskerna på den svenska bostadsmarknaden kunna få betydande effekter även i andra nordiska länder.
Det konstaterade analytiker vid Finlands Bank våren 2018 i bankens nätpublikation Euro & Talous (På svenska: euron och ekonomin).
Oron för den svenska bostadsbubblan nådde då sin kulmen i och med att den långvariga prisuppgången på bostäder i Sverige bröts hösten 2017, och priserna började falla. Man befarade en nedgång i den svenska ekonomin som skulle återspeglas i ekonomin i Finland.
I dag är man inte lika oroliga, enligt Katja Ahoniemi, som är senior ekonom vid avdelningen för finansiell stabilitet vid Finlands Bank, och som medverkade i artikeln.
Hon har länge följt med utvecklingen på bostadsmarknaden i Norden i synnerhet ur den finansiella stabilitetens perspektiv.
– Bostadsmarknaden i Sverige ser ut att börja återhämta sig och de svenska hushållens skuldsättning ser ut att minska. Det är positiva signaler, säger Ahoniemi.
Hon ser även positivt på att man i Sverige infört ett bolånetak och amorteringskrav.
– Det tvingar människor att tänka över sin ekonomi och förhindrar att det uppstår ekonomiska bubblor som kan sprida sig till andra länder.
