För runt 10 000 år sedan blev en liten hjord ullhåriga mammutar strandsatta på Wrangels ö i Norra ishavet när den stigande havsnivån skar av ön från fastlandet.
Vid samma tid dog de sista mammutarna ut i Sibirien. Den stora växtätaren som en gång funnits från Skåne till Nordamerika försvann från landskapen. Men populationen på Wrangels ö kom att överleva långt efter att släktingarna försvann.
Nu kan en ny studie från svenska forskare kasta ljus över den ullhåriga mammutens sista tid – och på samma gång ge ledtrådar om hur dagens utrotningshotade arter kan bevaras.
– Vi har i 20 års tid försökt undersöka de genetiska konsekvenserna av att mammutarna blev fast på den här lilla ön, säger Love Dalén som är professor på Centrum för paleogenetik vid Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.
Hans mammutforskning fick stort genomslag när hans forskarlag år 2015 blev först med att kartlägga mammutens arvsmassa. Nu har hans forskarlag analyserat dna från totalt 21 ullhåriga mammutar, de flesta av dem fossil som hittats på Wrangels ö. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Cell.
Wrangels ö ligger norr om östra Sibirien och är stor som Kreta. I dag är den till stor del täckt av centimeterhög växtlighet präglad av stor artrikedom. Men studien visar att under tusentals år levde här mellan 200 och 300 reproducerande mammutindivider vid varje givet tillfälle.
– Sen ser vi något annat väldigt spännande. När mammutarna blev fast på ön var de väldigt nära att dö ut. Alla mammutarna i Sibirien var i princip redan borta, och det är färre än 10 individer som överlever den här flaskhalsen i början, säger Love Dalén.
Genom att titta på så kallat mitokondrie-dna, som ärvs på mödernet, kan forskargruppen konstatera att det troligen rörde sig om en enda liten hjord där alla var släkt med varandra. Trots att de var så få lyckades mammutarna inom loppet av ett tiotal generationer etablera en koloni med 200–300 individer – och upprätthålla den i 6 000 år.
Till en början var inaveln kraftig, vilket satte spår i mammutarnas arvmassa. Men den nya studien motbevisar tidigare teorier om att mammutarna var så svårt inavlade att de dog ut på grund av genetiska sjukdomar.
– Om inavel hade en sådan effekt borde populationen ha minskat över tid, och nu kan vi visa att det inte skedde. Populationen ser ut att ha varit genetiskt livskraftig, och då måste något annat ha orsakat att mammutarna dog ut, och det verkar ha gått ganska snabbt, säger Love Dalén.
Orsaken måste alltså ha varit någon annan.
– Ska jag spekulera så måste det ha varit något katastrofalt, som en sjukdom eller en riktigt dålig vinter eller sommar. Små populationer är känsliga för otur i vädret. Det kan också ha varit en brand eller ett vulkanutbrott som gjorde att aska lade sig över Wrangels ö, säger Love Dalén.
Teoretiskt sett skulle det också kunna bero på att människor koloniserat ön och jagat mammutarna. Men det finns inga bevis för att det skulle ha skett.
Även om många frågor förblir obesvarade ger studien viktiga lärdomar för bevarandet av utrotningshotade djurarter i dag.
Love Dalén nämner den svartfotade illern, noshörningar och fjällräven här i Sverige. Alla har gått igenom liknande flaskhalsar som den ullhåriga mammuten gjorde under de första århundradena på Wrangels ö.
– Vår studie visar att man under många tusen år kan få en stabil inavelsgrad, men något som kom som en överraskning för oss är att inavelsdepressionen, alltså konsekvenserna av inaveln, fortsätter att påverka mammutarna trots att inaveln inte ökar, säger Love Dalén.
Antalet skadliga mutationer minskar visserligen sakta, i takt med att de individer som bär på genetiska sjukdomar oftare dör innan de hinner fortplanta sig. Men även de sista mammutarna på Wrangels ö hade spår av inaveln i sin arvsmassa.
– Översätter du det här till arter som svartfotad iller eller fjällräv, vars flaskhalsar är mindre än hundra år bakåt i tiden, ska vi nog räkna med att de kommer att fortsätta att drabbas av skadliga mutationer i många hundra generationer framöver, säger Love Dalén.
För att lista ut mammutarnas slutgiltiga öde skulle Love Daléns forskargrupp helst göra ytterligare fältarbete på Wrangels ö. Något som i dagsläget är omöjligt eftersom ön ligger på ryskt territorium.
– Vi har en idé om att borra i sjöbottensediment för att ta fram mammut-dna. Då kan vi säkerställa exakt när de dog ut, och vi kan titta på hur växternas diversitet förändrades vid samma tidpunkt och se om det finns asklager från ett vulkanutbrott eller en stor brand, säger Love Dalén.
Läs också:
Den utdöda tasmanska tigern kartlagd – metoden kan lära oss virusens historia
Kan en återskapad mammut bidra till biologisk mångfald?
Så ledde Nobelspristagarens dna-teknik till världsrekord