Innan journalisten och författaren Katarina Bjärvall besökte turkiska Kurdistan i mars i år kontaktade hon Joakim Medin för att få råd om säkerheten.
– Jag var väldigt vaksam. Han var en av flera personer som jag kontaktade och till honom hade jag två frågor. Dels ett säkert hotell i Diyarbakir, den största kurdiska staden i Turkiet, för jag visste att han hade varit där. Med säkert menar jag då ett hotell där man inte är avlyssnad, där personalen inte rapporterar till polisen när man kommer och går, sådana saker. Och så bad jag om tips på en tolk och han hade ett jättebra tips, den tolken jag sedan använde.
När hon reste var personerna hon rådfrågade lugna. Den kurdiska terrorstämplade organisationen PKK hade precis utropat vapenvila med Turkiet.
– Stämningen var positiv, alla sa ”det där kommer gå bra” och det gick bra. Men jag var väldigt försiktig. Jag är frilans sedan många år, så jag har inte säkerhetssystemen som en redaktion kan ha.
Katarina Bjärvall vidtog flera försiktighetsåtgärder. Hon tog inte med sin egen dator, rensade sin telefon så gott det gick, stängde av molntjänster så att säkerhetstjänsten inte skulle kunna komma åt hennes dokument via telefonen.
– Jag läste jättemycket innan jag åkte men tog inte med mig några som helst komprometterande texter på resan. Kontaktuppgifter till personer jag skulle träffa hade jag på en papperslapp som jag gömde i packningen.
Fyra dagar efter att Katarina Bjärvall kom tillbaka till Sverige, greps Joakim Medin på Istanbuls flygplats. Han riskerar nu ett långt fängelsestraff.
Sedan president Recep Tayyip Erdoğan kom till makten i Turkiet har pressfriheten stadigt försämrats i landet. Terese Cristiansson är Mellanösternkorrespondent på TV4. Hon har bevakat Turkiet sedan kuppförsöket i landet 2016, tidigare bott där under lång tid och tydligt märkt utvecklingen.
– Mina tankar nu går till Joakim och hur han har det men också till mina turkiska journalistkollegor. De som drabbas mest är trots allt de turkiska journalisterna. Och situationen för dem har förändrats radikalt under de här åren. Att det nu också sipprar över på internationella journalister är såklart oerhört oroande.
Terese Cristiansson ser inte att hennes arbete har förändrats direkt på grund av gripandet av Joakim Medin. Men ända sedan utrensningen av kritiska journalister inleddes år 2016 har ”man fått dansa lite tango med de turkiska medieförhållandena”, säger hon. De senaste åren har hon avstått från att göra riskfyllda inlägg på sociala medier. Och det uppstår situationer där man måste göra avkall.
– I vissa lägen har det varit otroligt spänt. Man får välja ibland: vill jag göra det här eller vill jag kunna åka in dit säkert? Och man får granska sig själv så att man inte börjar självcensurera, säger Terese Cristiansson.
– Är man i Turkiet så finns det vissa personer man inte kan intervjua, representanter för PKK till exempel. För då blir man anklagad för samröre med terrorism. Så på det sättet får man följa de lagar som finns i Turkiet. Men sedan kan man intervjua representanter för dem i andra länder och då bör ju inte Turkiet lägga sig i.
Just det här, menar Terese Cristiansson, är det som är mest allvarligt med gripandet av Joakim Medin.
– När man griper en svensk journalist som har utfört intervjuer i Sverige, som är lagliga att göra i Sverige. Då är det nästa nivå av inskränkning av pressfriheten och våra möjligheter att jobba fritt. Ska det börja bli så, är det väldigt svårt att vara utrikesjournalist.
Också Tomas Thorén, SVT:s korrespondent i Istanbul, är påverkad av gripandet.
– Det ruskar om mig, liksom hela den internationella journalistkåren i Istanbul. Både fängslandet av Joakim Medin och deporteringen av Mark Lowen har får oss att helt omvärdera riskbedömningen i att rapportera från Turkiet. Godtyckligheten och oberäkneligheten har aldrig varit så drabbande under mina 16 år här, säger han.
BBC:s korrespondent Mark Lowen greps och deporterades från Istanbul i slutet på mars i år efter att ha bevakat protesterna mot gripandet av stadens borgmästare Ekrem Imamoglu, de protester Joakim Medin var på väg att bevaka när han greps på väg in i landet.
I säkerhetshandboken för utrikesjournalister ”Kom levande hem” från 2019, beskriver Joakim Medin själv hur han i juni samma år, under en reportageresa, för femte gången i livet blev kvarhållen och förhörd av polis i Turkiet. Efter att ha lyssnat på ett kampanjmöte och intervjuat en parlamentsledamot från det kurdiska partiet HDP, omringas han och tolken av sex civilklädda poliser.
”Två av dem börjar genast filma oss med små videokameror, medan en tredje sträcker fram en polisbricka och kastar ur sig frågor till mig”, skriver Joakim Medin som berättar hur han med spelat lugn lämnar över sitt pass.
”Vi är kvarhållna och det heter att man söker på våra namn i olika databaser. Det betyder att jag har en malande oroskänsla i min mage i flera timmar”, skriver han.
Journalisten Martin Schibbye, till vardags reporter och ansvarig utgivare på nyhetssajten Blankspot, var liksom Joakim Medin medförfattare till säkerhetshandboken. Och liksom Medin har han gripits och fängslats under utlandsarbete – i hans fall år 2011 i Etiopien, tillsammans med kollegan Johan Persson. De dömdes men benådades fjorton månader efter gripandet. Han menar att journalistiken i alltför hög utsträckning är ”på defensiven”.
– Vi förlorar områden, områden vi inte kan verka i. Bland fasta, stationerade korrespondenter finns det en självcensur. Någonstans tror jag att vi måste börja fundera på: hur höjer man insatsen? Hur får vi länder att tveka innan de ger sig på en journalist? Hur får man det att göra ont att ge sig på en journalist?
Martin Schibbye tar ett exempel från Latinamerika, där han fått metoder beskrivna från organisationen Reportrar utan gränser.
– Man säger: okej, dödar du en journalist, då kommer den personens alla texter publiceras i alla stora tidningar. Hindrar du en granskning? Ja, då kommer den att färdigställas och publiceras, säger han.
– Om man tänker på Joakim Medins nyhetsrapportering om turkiska bombningar i kurdiska områden. Ska vi alla svenska medier publicera dem? Ska vi få New York Times att publicera dem? Det finns bra samarbeten mellan utgivare hela världen. Joakims böcker – hur får vi ut dem på fler språk? Hur höjer vi insatsen?
Samtidigt, menar Martin Schibbye, behöver journalistiken lära sig att navigera i en allt mer en auktoritär värld.
– Jag tror att vi behöver tänka både på nya offensiva verktyg – men också nya defensiva verktyg. Vi kanske måste börja jobba i team med lokala journalister, som kan vara anonyma. Utnyttja styrkan av att kunna publicera saker i Sverige men att faktainsamlingen sker av kollegor på plats. Där man kan få närvaron men samtidigt inte behöva censurera sig själv i rädsla att förlora till exempel sin ackreditering. I bland annat Etiopien finns den typen av upplägg redan i dag.
Frilansjournalisten Rasmus Canbäck, som ofta skriver för Blankspot, ser också att det krävs nya metoder.
– När auktoritära stater stramar åt tyglarna för journalister behöver också specialiserade journalister förändra sina strategier. Den turkiska regeringens önskan är att utländska journalister anpassar sig efter deras narrativ. Känsliga frågor som kurdfrågan är redan svår att bevaka – och kan sannolikt bli ännu svårare att rapportera om på plats i landet i framtiden, säger han.
– Ett sätt skulle kunna vara att ha en journalist som skriver från Sverige kritiskt och en annan journalist som åker och är på plats i Turkiet. Liknande redaktionella strategier har vi sett i relation till rapportering i exempelvis Ryssland.
I säkerhetshandboken ”Kom levande hem” avslutar Joakim Medin sin text om hur han blev kvarhållen i Istanbul år 2019. Orden hade också kunnat uttalas inför onsdagens rättegång:
”Det är lika obehagligt varje gång eftersom det aldrig går att veta hur det ska sluta.”
Läs mer:
Ingen från regeringen i Ankara för rättegången
Sakine Madon: Joakim Medins journalistik avslöjar västvärldens dubbelspel
Jonas Gummesson: Vad är Säpos roll i fallet Joakim Medin?
