Galleriet på Krukmakargatan är litet. Väggarna kritvita, fönstren stora.
Vid ett campingbord mitt i rummet sitter Benjamin Reichwald. Han skiner upp när vi kliver in, tar i hand och skjuter en rosa burk Monster åt sidan.
Han känns glad och avslappnad. Riktigt så har han inte alltid blivit beskriven. Med emotionell hiphop, mörka textrader och ett ansikte som ofta täcks av ansiktsmålningar, hår eller neddragna mössor har han snarast kommit att betraktas som en svårfångad, nästan mytisk figur.
”En sällsynt intervju med Bladee, internetrappens mystiska orakel”, löd rubriken när han nyligen medverkade i ett porträtt i den amerikanska musiktidningen Pitchfork. Texten fortsatte: ”Den inofficiella skuggkungen av konstig internetmusik.”
Det är i och för sig inte en helt felaktig beskrivning. Sedan Benjamin Reichwald först började göra musik under namnet Bladee, runt 2013, har han etablerat sig som en internationellt framgångsrik artist. Han har varit ute på flera världsturnéer och samarbetat med stjärnor som Charli XCX och Skrillex. Hans mest spelade låt, ”Be nice 2 me”, har över 56 miljoner strömningar på Spotify.
Men i Sverige, där han föddes och bor, är han fortfarande något av en doldis. Han vet inte riktigt varför.
– Här blir jag definitivt mindre igenkänd, även om det blivit mer på senare år, säger han.
Jag påpekar att han ju inte direkt är känd för att ställa upp på intervjuer. Han ler.
– Men jag får ju inga förfrågningar från svenska medier. Mina föräldrar brukar alltid fråga varför jag inte är med i tidningarna. Nu kommer de bli glada.
Så det handlar inte om att du aktivt odlat en mystisk persona?
– Nej. Men det kanske har varit svårt att greppa mitt artisteri. Jag vet inte. Det är annorlunda i Sverige. Här har det varit mer fokus på Jonte.
När Benjamin Reichwald säger Jonte syftar han på sin kompis Jonatan Leandoer, mer känd under artistnamnet Yung Lean. De två lärde känna varandra som unga tonåringar, när Yung Lean hade slagit igenom med musikkollektivet Sad Boys och Bladee jobbade med sin grupp Drain Gang.
Tolv år senare är det svårt att veta var det ena kollektivet börjar och det andra slutar. De är fortfarande kompisar, hänger och gör musik (”vi håller ihop och det är en fin grej”). Den påverkan som Stockholmskillarnas ”konstiga internetmusik” och kitschiga visuella världar haft på 10- och 20-talets hiphop är i dag uppenbar.
– Men folk klagar på att vi aldrig gör något här hemma.
Han gästade visserligen Yung Leans jättekonsert i Avicii arena häromveckan, och i sommar spelar duon på Way out west, men när Benjamin Reichwald ska ge tillbaka till de inhemska fansen är det som konstnär snarare än som artist.
Det är därför vi sitter i ett litet galleri på Krukmakargatan. Den 14 mars öppnar hans första soloutställning i Sverige, ”Elak yxa”, på Censorship Bureau.
Som konstnär använder du ditt riktiga namn, inte Bladee. Varför?
– För att jag inte vill att det här ska vara kopplat till mitt musikprojekt på det sättet. Och jag gillar att signera med mitt eget namn, det känns nice.
Samtidigt existerar de två praktikerna – konsten och musiken – i samma universum. ”De informerar varandra”, som Benjamin Reichwald säger.
– Jag målar på samma sätt som jag skapar musik. Det finns inte direkt några budskap utan jag gör sådant jag själv vill se och höra. Jag har inga mål. Då brukar det bli mer sant.
Men kanske är musiken mer fri för tolkning, fortsätter han när han funderat en stund.
– Med konsten försöker jag ge en mer direkt inblick i min inre värld.
När jag frågar hur det ser ut där inne pekar Benjamin Reichwald på tavlan bakom sig – ett stort kollage fullt av gamla godispapper, starka färger och ett leende ansikte som skymtar genom bråtet.
– Ungefär så där.
Till ”Elak yxa” har han gjort flera kollage. Det var med den tekniken – och med graffitimålandet – som hans intresse för konst först väcktes. Han klippte och klistrade och lekte i Photoshop.
– När jag var liten ville jag bli konstnär, inte musiker. Men jag kunde aldrig riktigt rita så som jag ville. Det här mediet funkar nog bättre för mig, det blir en mer precis avbildning.
För att skapa kollagen i utställningen samlade han på skräp i ungefär tre år.
Vad var det som avgjorde vilket skräp som fick följa med hem?
– Det är det intressanta. Vad är det som gör att vissa grejer sticker ut? Varför vill jag plocka upp dem? Oavsett blir det till slut väldigt sammanhängde, eftersom det är jag som valt allt, säger han och fortsätter:
– Och jag vill få fram något som känns unikt för mig. Det bästa jag kan jämföra det med är runor. Det finns något magiskt där. Det jag vill med min konst är att skapa en känsla som det inte finns något uttryck för.
Hur känns det att visa upp konsten, jämfört med att släppa en skiva eller ställa sig på scen?
– Mer personligt. Folk har så mycket åsikter om konst. Men så länge jag gillar det jag gjort och kan stå för det så spelar det ingen roll.
Annan samtida konst har han inte så stor koll på, medger han: ”Jag ser en del på Instagram men är inte så insatt.” Idolen är i stället en död, men på sistone omtalad, svensk konstnär: den abstrakta pionjären Hilma af Klint.
– Att upptäcka henne var speciellt för mig. Hennes anteckningar och att varje penseldrag har en djupare innebörd var väldigt inspirerande.
Annars beskriver han sina inspirationskällor, som både artist, konstnär och modedesigner, som ett kollage i sig. Nästan allt kan vara intressant, och mest spänning uppstår i de oväntade mötena.
Förra året var Bladee en av de medverkande artisterna, tillsammans med bland andra Yung Lean, Robyn och Ariana Grande, när Charli XCX följde upp sitt succéalbum ”Brat” med en remixskiva. När de spelade in låten ”Rewind”, i en studio vid Mariatorget, hade han ingen aning om hur stor ”Brat” skulle bli.
– Det var kul. Jag och Charli har haft en del kontakt genom åren och jag gillar verkligen hennes musik.
Det är det viktiga när han gör samarbeten, säger han: att han respekterar och gillar den andra artisten.
– Jag har aldrig kunnat spela det spelet, alltså där man låtsas att man gillar någon. Saknas en koppling blir det bara jobbigt och obekvämt och en dålig slutprodukt. Jag har försökt, det är mer press på sådant när man är mindre känd och tror att man måste göra allt för att man bara har en chans. Men det har aldrig funkat.
Ville du bli känd?
– Jag tror det. I början drömde jag om att det skulle kunna bli något större. Men det kändes långt borta, overkligt. Sedan funkade det ändå. Men allt har skett ganska långsamt och naturligt.
Genom åren har det kollage som är Benjamin Reichwalds musikaliska och visuella universum vuxit till ett lapptäcke av elektroniskt driven cloud rap, drömtydningar, obskyra referenser, Y2K-nostalgi – och starka känslor.
Senaste albumet ”Cold visions” har beskrivits som en dagbok om självförakt (”I’m the king of nothing matters”, sjunger han på ”River flows in you”) och hur det är att åldras, eller förnyas, i en karriär som rotats i en hyperonline ungdomskultur. När han började jobba med skivan, hans första släpp efter det uppbrott från skivbolaget Year0001 som han inte är redo att prata om riktigt än, hade han precis kommit ur en depressiv period då han mest låg och sov.
– Jag jobbar bäst när jag är på väg ut ur det dåliga måendet, tror han.
– När jag mår som sämst brukar det inte bli så bra, däremot i ”mellanstadiet”, när jag inte riktigt befinner mig någonstans. Jag måste vara tom för att kunna börja på något nytt.
Men det känns som att du gör olika saker hela tiden. Hur hittar du tiden?
– Alltså, jag känner att jag har väldigt mycket tid. Jag pratar mycket med folk om det. Jag gör musik och grejer hela tiden, men för mig känns det som att jag aldrig gör någonting.
Hur mår du i dag?
– Nu är det ganska bra.
Men han jobbar fortfarande med självbilden och ett dåligt självförtroende, fortsätter han – det har han alltid gjort, kommer kanske alltid göra.
Även när något du gjort blir hyllat?
– Det spelar ingen roll. Jag måste tycka att det är bra själv.
Vad han ska göra för musik härnäst vet han inte riktigt, mer än att han vill att den ska ”sträva uppåt i stället för neråt”. Han har tröttnat på mörkret. Och så vill han måla mer. Rita, experimentera, visa ännu mer av sig själv.
– Ju mer jag skapar desto mer hel blir bilden av min inre värld.
Läs mer:
Yung Lean och Bladee spelar på Way out west ihop
Recension: Yung Lean kröner sig själv till kung på Avicii arena
