För första gången på trettio år har VM i bordshockey avgjorts i Sverige. I Nolia Arena samlades i helgen ett 170-tal tävlande från Lettland, Tjeckien, Ukraina, Finland, Norge och Sverige.
Under fredagen avgjordes knatte-, veteran- och damklassen. Sedan tävlade totalt 115 spelare om den mest åtråvärda världsmästartiteln i den öppna klassen.
DN följde dramatiken på plats under VM-tävlingarna i bordshockeyns hemstad Umeå.
Några hade säkert hellre njutit av den gassande solen utanför hallen, men bordshockeyspelaren Uno Österström har redan på lördag förmiddag plåster på tummen och det blöder. Han är taggad inför lagtävlingen. Sverige möter Lettland i finalen.
– Det går bra nu, säger han.
Det råder en spänd förväntan och den högljudda peppen i arenan är emellanåt öronbedövande. Uno gör tjugo snabba armhävningar framför prispodiet eftersom han har hört att det lugnar ner kroppen och tar bort en del av nervositeten.
Årets SM-guldmedaljör Oscar Henriksson tog ledigt från jobbet två veckor innan tävlingen. Han har tränat så mycket att han fått förhårdnader på fingrarna och har till råga på allt överansträngt tummen.
– Ja, och nu har han slipat ner valkarna och sovit med bivax och strumpor på händerna för att de ska bli i bra skick, berättar hans flickvän Jenni Sandgren.
Joakim Åström, ansvarig för arrangemanget, ser lite jagad ut och berättar att det varit svårt att hålla tidsschemat.
– Vi har fullt sjå att laga spel som gått sönder efter hårdhänt spel och vissa lag har tagit extra långa pauser mellan matcherna.
Alla jobbar ideellt här. Yvonne Hägglund i leopardmönstrad blus är svärmor till en av spelarna och säljer kaffe och hembakad knallgrön päronkaka i kafeterian
– Ja, herregud, inte visste jag att de skulle hålla på så länge. Men jag tycker att det är intressant att kolla på, och roligast är att se barnen spela – de blir så himla glada.
Sveriges landslag lyckas norpa åt sig silvret i lagtävlingen efter förlusten mot ett överlägset Lettland. Pristagarna får ta emot medaljer och handgjorda statyetter i glas och björk.
De tävlande som går till final under söndagen i de individuella tävlingarna har spelat ett hundratal matcher. Kroppen och händerna krampar. Deltagarna stretchar och ligger på golvet för att återhämta sig.
På söndagen, minuten innan slutspelet, lagar Uno Österman sina spruckna fingrar med starkt hudlim. Han kan inte dölja sin besvikelse när han förlorar i sextondelsfinalen.
– Det känns skit! Men det var ändå värt det. Man blir bättre för varje gång man spelar.
Två kvinnor, guld- respektive silvermedaljörerna i damklassen, går vidare till slutspel i den öppna klassen.
– Det är helt galet! Jag fattar inte att det är sant att jag gick så här långt, skrattar ukrainska Hanna Ivantsova och blir kramad av sina lagkamrater.
Hans Österman möter Krista Annija Lagzdina, en ung lovande lettisk kvinna i sextondelsfinalen. Efteråt konstaterar han;
– Ja, då har det skrivits historia. Det är första gången en man åker ut mot en kvinna i öppna klassen i VM-slutspelet. Jag är lite chockad faktiskt. Bra för sporten, men en jobbig personlig förlust.
Den 22-årige letten Rainers Kalnins blir på söndagskvällen världsmästare och skriker rakt ut av glädje.
– Jag har äntligen besegrat mina inre demoner efter att lång tid kämpat med mitt självförtroende. En sportpsykolog har hjälpt mig att förbereda mig mentalt enbart inför VM. Jag har lärt mig att upprepa mantran och göra andningsövningar för att inte bli nervös. Det funkade!