Hennes bror Bijan dödades i regimens fångenskap 1988. Året efter tog Ali Khamenei över makten i Iran. När Laleh Bazargan först nåddes av uppgifterna om att ayatollan dödats i attackerna vågade hon först inte tro det var sant.
– Det var först när USA sade att han faktiskt var död som jag vågade lita på att det stämde. Jag blev jätteglad.
Samtidigt som Laleh Bazargan – och många regimkritiker med henne – är glad att den iranska ledaren sedan nästan 37 år är död, är det med blandade känslor hon följer utvecklingen i hemlandet. Sedan attackerna inleddes i lördags morse har nyhetssändningar på persiska rullat på tv:n i lägenheten på Södermalm i Stockholm.
– Vänner i Iran säger att det är lätt för mig som inte bor där att säga att det är bra att de attackerar. Jag behöver inte leva i ett krig. Men samtidigt är det här det enda sättet att bli av med regimen. Den är som en cancer. Behandlingen är smärtfull men den behövs. Revolutionsgardet är som en cancer.
Hon är orolig för anhöriga och vänner som befinner sig i Iran. Laleh Bazargan och hennes man hörde av sig så fort de fick veta att Iran attackerats, men många har ännu inte svarat.
– Det finns knappt något internet där och jag tänker på mina vänner och kusiner som jag inte fått tag i, säger hon.
Vad talar för att regimen kommer falla den här gången?
– För att vi har hjälp. De har dödat Khamenei som hade mycket makt och det här är en kris för Revolutionsgardet. Jag hoppas att folket kan utnyttja den situationen.
Laleh Bazargan vill lita på Trump och att USA kommer fortsätta slå mot den iranska regimen, men i slutändan är det iranierna som behöver enas mot det auktoritära styret. Hon frågar sig om motståndet är tillräckligt starkt.
– De visar upp dödade demonstranter på gatan för att skrämma folk. Och Revolutionsgardet tror att de kan segra genom att göra människor rädda. Det behövs mod och jag tror att det iranska folket har vilja nog. Jag har hopp.
Bland exiliranier finns det flera olika uppfattningar om vem som bör ta över makten om regimen faller. Laleh Bazargan stödjer Reza Pahlavi, äldsta sonen till Irans sista shah, men säger att åsikterna går isär även bland hennes närmaste.
– Det blir mycket tjafs mellan oss. Till och med jag och min man tjafsar om det. Det behövs någon som kan hålla i organiseringen och sedan ska vi kunna gå och rösta.
Senast Laleh Bazargan var i Iran var 2009. Utvecklingen har gett henne hopp om att åter kunna resa till hemlandet.
– Det är snart 20 år sedan jag var där. Mina vänner och mina kusiner bor där. Det är mitt land.
