Peter Hultqvist övervintrar för närvarande i opposition men har inte gett upp tanken på en comeback i regeringen om Socialdemokraterna vinner valet 2026. Tvärtom aspirerar han av allt att döma på att återta posten som försvarsminister i en ny S-regering.
Med tanke på den bok, ”När allt förändras”, som han skrivit om sina regeringsår 2014–22 kan man fråga sig om en återkomst som statsråd är en särskilt god idé. Magdalena Andersson kan ta sig en funderare över det.
Ex-ministrar som ger ut memoarliknande verk har i flertalet fall lämnat den aktiva politiken bakom sig. Skriverierna kan gärna få vara partsinlagor. Syftet är ju att själv komma ut på rätt sida av historien. Det vet man i förväg och bör som läsare därmed förhålla sig till.
Med Peter Hultqvist är det annorlunda. Han är en politisk hybrid av dåtid och kanske framtid. Om 15 månader kan han på nytt få axla ansvaret för Sveriges försvar och säkerhet. Uppdraget lämpar sig inte för partipolitisering och egna käpphästar.
Boken talar dock ett motsatt språk. Hultqvist är ute efter att rättfärdiga sin gärning i det grälsjuka tonfall som han borde ha undvikit. Sanningen är inte första prio.
Vare sig han vill det eller inte kommer Hultqvist att gå till historien som den som längst av alla i S-toppen satt på bakhasorna om en svensk Natoansökan. Hans utbrott om Nato på S-kongressen 2021, ett halvår före den ryska invasionen av Ukraina, talar sitt tydliga språk. ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process.”
Det hade varit klädsamt om Hultqvist i sin memoarbok krupit en liten bit mot korset och erkänt att det hårdnackade Natomotståndet ända in på mållinjen var en felbedömning. Det gör han inte. Att uttalandet från kongressen har väckt sådan uppståndelse skyller han på att ”borgerliga antagonister” utnyttjat det i politiska syften. Den beskrivningen inger inget förtroende. Sverige fick betala ett högt pris för Hultqvists såsande om Nato.
På två ställen tar Hultqvist upp Vladimir Putins västfientliga tal vid säkerhetskonferensen i München 2007 och hävdar att han redan då insåg att ”det internationella regelverket fallit samman”. Om det är korrekt återgivet blir frågan varför han inte var beredd att överge den militära alliansfriheten förrän 15 år senare när det rasade ett krig i Europa och utvecklingen hade sprungit ifrån honom. Med vilken hastighet skrider Hultqvist till verket nästa gång?
Alliansregeringens beslut 2010 att lägga värnplikten vilande uppfattar Hultqvist som ett ”epokskifte” i den nedmontering av det svenska försvaret som inleddes med försvarsbeslutet 1992, då Carl Bildt var statsminister. Han nämner inte att den militära förmågan fortsatte att raseras under Göran Perssons S-regeringar: 1996, 2000 och 2004.
Vid försvarsbesluten 2015 och 2020 var Hultqvists ambition att trycka tillbaka borgerliga krav på högre anslag än vad S ville se, vilket han delvis medger. I båda fallen fick han till slut ge med sig. Det stora problemet 2015 var, i Hultqvists ögon, dock ett annat. Han skriver att det ”läckte information från förhandlingarna till medier” i syfte att ”regeringen skulle framstå i dålig dager”.
När Hultqvist tog upp läckorna med övriga partier ”ville ingen ta på sig ansvaret.” Försvarsministern var alltså ute och fiskade efter journalisternas källor och tyckte sig ha sin fulla rätt att göra det. Det är en blåögd bekännelse som ger ett osmakligt intryck i ett land där mediernas frihet och meddelarskyddet vanligtvis respekteras av politiker i alla läger. Vill vi uppleva något liknande nästa gång det är dags för försvarsbeslut?
På bokens omslag syns en ubåt i mörka vatten. Strax efter regeringsskiftet i oktober 2014 gick larmet om en kränkning i Stockholms skärgård. Vid en presskonferens ett par veckor senare presenterade ÖB Sverker Göranson i sällskap med Hultqvist och statsminister Stefan Löfven ett bevis för en ”bekräftad ubåt”. ”Det råder inget tvivel”, meddelade ÖB utan reservationer. ”Den kränkning som skett av svenskt territorium är grov och allvarlig”, hävdade Hultqvist.
Peter Hultqvist kunde ha lämnat över till en ny generation men det har han inte gjort. Han vill tillbaka till makten
I ”När allt förändras” nämns den dramatiska presskonferensen bara i förbigående. ”En markering av det slaget är viktig. Det är inte tomma ord.” Peter Hultqvist återger inte vad han själv sa vid tillfället. Skälet är förstås att det var så in i baljan fel.
I medier uppdagades det 2019 och det var jag som skrev den artikeln. Då teg både regeringen och försvaret. I boken lägger Hultqvist korten på bordet för egen del – och det ska han ha en eloge för. ”Det handlade om en teknisk indikation från en av SMHI:s havsbojar. Den hade sänt en kodad signal, men riktningen på ljudet hade missuppfattats och bedömts komma från en ubåt.”
Regeringen och ÖB hade med andra ord rusat åstad och lanserat ett påstått bevis utan saklig grund, innan analysen av ljudupptagningen var avslutad, i strid med normala rutiner. Det är skillnad på en bekräftad ubåt och en SMHI-boj för väderobservationer. Självkritik vore på sin plats. Hultqvist bjuder inte på sådan.
Slutrapporten från ubåtsjakten är hemligstämplad i 70 år för att dölja regeringens och militärledningens sjabbel. Av boken framgår att Hultqvist vill att det förblir så. Egenintresset vilar tungt över sidorna. Den nuvarande regeringen borde häva sekretessen så långt det är möjligt utan att skada försvaret. Ubåtsdimman har legat tät över Sverige alltför länge.
Peter Hultqvist kunde ha lämnat över till en ny generation men det har han inte gjort. Han vill tillbaka till makten.
I det perspektivet blir historieskrivningen i boken ett problem. När den inte håller måttet sänker det Hultqvists egen trovärdighet som politiker. Frågan är om Sverige är betjänt av att ha en försvarsminister som det inte går att lita på.
Läs mer:
Jonas Gummesson: USA lär inte skicka en enda soldat till Sverige
